Jag kommer alltid vara otillräcklig.

Det är faktiskt  med sorg i hjärtat jag läser i tidningen idag att NU-sjukvården ska spara 104+71 miljoner. Man har sagt att man ska minska besöken med 3000/år och att det ska sparas på lokaler med 10% på huset. Personalen lovas vara befintlig men att man ska spara på dyra lösningar, vikarier osv. För mig känns detta helt och fullständigt orimligt!

 

Jag vet inte om någon av er där ute som jobbar på golvet anser något annat? Vart är vi på väg, och varför kan man inte se sina begränsningar? Varför vill man inte se verkligheten och det faktum att vården i Sverige måste prioriteras och att pengar måste ges för att täcka det verkliga behovet. Vårt folk kommer att fara om möjligt ännu mer illa. Vi kommer inte kunna tillgodose det behov patienten verkligen är i behov av. Vi har en profession som vi är skyldiga att följa och arbeta utefter. I dagens Sverige blir då professionen orimlig och dessutom utan betydelse då ingen har möjlighet att arbeta utifrån den. Åtminstone är då jag inte tillräcklig som sjuksköterska då jag INTE kan göra vatten till vin och inte heller kan jag trolla likt herr Potter.

 

I dagens Sverige är och kommer jag alltid vara otillräcklig.

Det är väldigt sorgligt att inse.

Till Morfar

Regnet föll ner som en tår från kind.

Äntligen fick du blunda och svepas iväg med en vind.

Livet har oändligt många vägar att följa, allt från när barnen börjat tassa på tå, tills den dagen man stilla vägen vidare väljer att gå.

Äntligen fick du mormors hand ta som du längtat både natt och dag.

Tillslut du funnit stillhet och ro.

Med mormor du nu får vandra och bero.

Kyss hennes kind får mig.

Vi kommer alla sakna dig.

Vila stilla morfar.

                                                     Jenny

Säg den som ger sig!

Jag måste bara skrika: HERREJÄVLAR!

Vilken respons! Vad fantastiska alla har varit! Vilket oerhört stort pådrag det blev?! Jag är helt mållös och så oerhört tacksam! Mitt motto i livet är att stå för det jag tycker. Uttrycka det jag tycker, för gör jag inte det, blir jag ingen i denna stora värld. Kan jag inte heller stå för mitt kommer jag aldrig heller kunna göra någon skillnad! Man kan säga vad man vill om sociala medier så som Facebook, men det är fantastiskt att man kan nå ut med sitt budskap till så många, så snabbt!

Det råder ständig positiv respons och jag kan nog ärligt säga att jag inget negativt har hört, dessutom är jag fortfarande vid livet! Något som jag känner att jag måste dementera, just bara för att jag aldrig kan hålla käften är det som skrevs i TTela den 22/11. För er som läst detta vill jag bara säga: Jag blev så jävla arg, besviken och oerhört stött! Hur kan de från högre håll gå ut i media och påstå att allt vi blivit tillsagda att göra och allt snack om att vi måste förbereda oss för ev förändring bara är faktafel och en obefogad oro! Det är ren och skär bullshit! Vi blev tillsagda att lägga om vårt schema just pga dessa ev förändringar och enligt högre makter har vi bara drömt det?! Tycker det är oerhört kränkande och lite att gräva sin egen grav när man påstår att sina undermedarbetare far med osanning, tänk om man någon gång kunde erkänna sitt misstag, ta tillbaka det och stå för det man faktiskt planerat? Nu drömmer jag kanske igen. Å kanske gräver jag min egen grav men skulle jag någon gång bli engagerad höger upp i näringskedjan LOVAR jag att alltid säga sanningen å stå för det faktiska, så det så!

Vi kämpar fortfarande för våra rättigheter, för förbättring! För utan förbättring kommer vi att förgås. Att vara arg gör ingen glad så nu tänker jag förstunden vara oerhört glad för yttrandefriheten och att den faktiska sanningen har gjort sitt och stoppat våra tänkta förändringar, då de högre makterna dragit tillbaka allt! Jag tänker köpa mig en belöning, blicka framåt och ta nya tag inför nya strider!

Tack från hela mitt hjärta, för att ni tagit er tid att lyssna! Utan er hade inget vart möjligt! <3

Vår sanning

Vi är en arbetsgrupp på över 100 personer som dagligen sliter ont blod. Ni som besökt oss som sjuka eller anhöriga har garanterat blivit varse om detta. Och många av er föraktar oss säkert för det. Vi arbetar på akutmottagningen Näl. Vi har fått nog. Vi känner nog alla att vi snart inte vet vad vi ska ta oss till. Vem lyssnar på oss?

Vi står inför nya besparingar med förslag på krav av arbete varannan helg. Krav på att alla ska göra treskift, vare sig du klarar av nattarbete eller inte, läkarintyg kommer krävas för de som måste slippa. Förslag till sparkrav som är orimliga gällande minskad bemanning samt borttagande av vår fjuttiga lilla arbetstidsförkortning. Vi har ett ständigt ökat inflöde och vår akutmottagning är MYCKET tungt belastad. Statistik som visar detta finns och kurvan som i ca 3 års tid har påståtts vara en tillfällig topp tar aldrig slut! När ska man inse?!

Vi har ett stort upptagningsområde, vi har en befolkning som blir äldre och sjukare, när ska man inse att sjukvården måste prioriteras? Det måste avsättas mer pengar för att kunna möta ett mer sjukvårdskrävande land, mer pengar måste tillföras för att säker och god vård ska kunna garanteras. Utan medel och rimliga budgetar kommer inte vi kunna ge en säker vård! Utan personal och kvalificerade resurser kommer inte vi kunna garantera din eller din anhörigs säkerhet. När kommer man till insikt? Förmodligen aldrig.

I den styrande världen verkar varken liv, hälsa eller vård värdsättas. I den världen värderas endast pengar och för de som har pengar kan god vård köpas privat. De som bestämmer gällande våra sparkrav kommer aldrig bli liggande på en av våra hårda britsar i korridoren bland 30 andra, väntandes på omhändertagande i 12 timmar. På er kommer vi aldrig bli tvingade att utföra vårdande handlingar på ett oetiskt sätt i korridoren där varken integritet, sekretess eller värdighet kan garanteras. 30 andra patienter kommer aldrig se er nedkissade bakdel, se er gråta av förtvivlan eller känna doften av ert bajs. Mänskliga rättigheter?

 Vem är berättigad att värdesätta ett liv? Hur ska vi kunna erbjuda alla en säker vård när vår egen hälsa sviktar pga av stressrelaterade sjukdomar relaterade till en arbetssituation som ger oss vårdare ohälsa. Vi har kommit allt närmare bristningsgränsen och det kommer komma en dag snart då vi inte längre orkar. Hur mycket ska vi behöva utstå, hur mycket ska vi behöva acceptera? Lön ska vi inte ens tala om.

När ska samhället reagera? Ingen lyssnar på oss. Lyssnar någon på er?

Jag är sjuksköterska. Älskar mitt yrke. Älskar mitt arbete. Hatar mina villkor. Hatar att inte bli respekterad. Hatar att inte känna mig sedd eller värdesatt. Hatar att se när mina arbetskamrater mår dåligt, för det gör de. Vi fäller tårar för många av er som berört oss och där vi kanske misslyckats med vårt uppdrag.  Vi är nutidens Titanic.

Long time no see...

Ja herre, Jesus, det var väldigt länge sedan, kanske allt för länge sedan eller kanske lika bra att det inte var igår? Så här i dessa tider är mitt huvud sprängfyllt med onyttigheter, stress och annat ont... Denna veckan är sista veckan i skamens tecken och jag kommer efter lördagens tillställning äntligen vara en kvinna av nobel karaktär. Synd är verkligen inget för mig... phu, tur att jag snart är inom räddning. Tur att jag även verkar vara gjord av ironi då synden och jag i själva verket är så här tajta *gör korsa-fingrarna-tecknet å visar upp för ingen.

Jag kan ju även säga att jag börjar bli LITE stressad... inte så, för jag har allt planerat in i minsta detalj, jag är bara stressad över att jag ev. kanske 1 gång på miljonen har missat något, har jag det, va!?!? Jag råkar ju vara lite av en perfektionist oxå, kanske lite otippat men så är det... fråga Martin... å min snälla vän som nog bittert ångrar sig att hon tog på sig rollen som bröllopskorrdinator (btw, kan rekommendera denna kvinna varmt om ni där ute suktar efter bröllop, Linda hon har fan koll på allt, å vet ni vad, hon gör typ nästan allt jag ber henne, stackarn... ;))

Jag tror ev att Martin är lite jävla trött på mig å andra sidan har han semester och behöver inte bekymra sig över något/någon, somliga har det riktigt fint. Han förstod dock allvaret en dag då min tillvaro rasade samman gällande en mindre bagatell, lipet var ett faktum. Tur att vi bor på landet å ingen såg mig, förutom Kjells jävla får då men de fattar ju inget, som vanligt. Inte fick man något stöd där heller, sak samma, nu är det över, passé, å jag är på banan (bana'n, banan... banan eller banan, jobbigt det blev) igen, förhoppningsvis en vecka till. Sen är det fasen semester som gäller, sola och bada, drinkar och min man and the turk-land... :D <3

Puss

Bitterfittan vs Florence

Ibland blir man bara så himla besviken. Ledsen och arg är bara förnamnet. Men vet ni vad som är fel? Jag bryr mig om andra och annat, men ingen bryr sig om lilla mig. Nu menar jag inte familj och vänner utan i det stora hela. Man är trogen sitt jobb, man är trogen sin tjänst, trogen sitt kall, sin tro (om man nu har en), trogen samhället, men vad i helvete får man för det? Jag får inte ett skit. Jag har aldrig fått ett skit och vet ni vad? Ingen jävel bryr sig om det. Jag är ett dumt pucko som tror gott om andra, tror gott om samhället och tror att om jag ställer upp, ger av mig så kommer andra att se det och ge tillbaka till mig, tror ni på det? Nä. Ingen bryr sig om den lilla människan, ingen bryr sig om lilla mig. Är det synd om mig? Fan heller! Jag har ingen annan att skylla än mig själv. Väx upp för helvete Jenny och sluta vara så jävla godtrogen. För att komma någon vart här i världen ska man i första hand ALLTID se om sig själv! Fuck Florence, din gamla kossa. Det är tack vare dig vi sjuksköterskor (och andra inom vården) är lika högavlönade som amöbor. Det är tack vare Florence ingen jävel tar mig och mina liksinnade på allvar. Tack Florence för ditt kall och för den väg du banat för oss andra som försöker att få rättelse och uppskattning för det vi faktiskt gör. Om vi ändå kunde gått runt på dagarna och vart höga på Kloroform som förr i tiden, inte konstigt att Florence var så jävla positiv, de flesta missbrukarna tror ju att de är Gud om inte annat sänd av honom. Jag är väl möjligen en avkomma av... ja jag vet inte vad....   Over and out.

Giv mig styrka!

Jag läste nu på morgonen, lite sent, gårdagens Bohusläning. Där det står så fin om en riskanalys gjord för att påvisa att patienter felaktikt nekas att åka med ambulans till sjukhus, att ambulanspersonalen skryter om hur många patienter som de lämnat hemma osv. Giv mig styra!!!

För det första får aldrig ambulansen neka någon att åka med, de får inte ens lägga fram det som ett förslag att patienten ska avvakta hemma. Patienten MÅSTE komma på idén själv och får absolut inte ha påverkats i sitt beslut. Detta är många gånger väldigt frustrerande både för personalen i ambulansen men även för den personal som dagligen tar hand om ICKE akutsjuka patienter som ringer efter ambulans, då arbetsbelastningen ökas och de akutsjuka patienterna blir lidande när ambulanserna och akutmottagningen belastas med icke akutsjuka patienter. Och som artikeln då även skriver, kanske det finns gånger då det är ett svårt beslut att ta, att avgöra om patienten behöver akutvård eller ej. Det är helt sant, plocka med dessa patienter in då. Men det finns så många självklara fall där vi som sjuksköterskor faktiskt kan göra en korrekt medicinsk bedömning, då vi sett patienten på plats. Än en gång ska det spottas! Ska ni kritisera någon, KRITISERA ledningen och de som tar beslut gällande vår vård och hur den ska struktureras. Det är helt vansinne det som vi håller på med, men det är inte vi på golvet som bestämmer eller bär ansvar för alltför långa väntetider och lidande i en värld överbelastad till tusen.

Jag säger bara: Sjukvårdsrådgivningen. Där sitter erfarna sjuksköterskor, alltså inte läkare, och bedömmer patienter utifrån ett samtal, behöver patienten akutsjukvård eller ej? De har mandat att säga till paitenten att avvakta och det har rätten att hänvisa patienten till olika instanser så som akutmottagningen. Hur i hela fridens dar kan ett samtal ge en bättre bild av patienten än den bedömningen som görs av en utbildad sjuksköterska, många gånger en narkossyrra på plats hemma hos patienten? Där man för ett samtal, likt SVR och dessutom får en klinisk bild av patienten samt vitala parametrar, ekg, är patienten påverkad? Kladdig, blek, ful färg, andas patienten snabbt, är den varm, kall, vart har den ont, hur, palpöm?, osv osv. Att sjuksköterskan i denna situation har en lägre trovärdighet är för mig helt absurt! Att hon/han har ett lägre mandat och dessutom kritiseras hårdare och anses vara oförmögen att bedömma patientens vårdnivå är för mig galenskap! Ett samtal per telefon eller en bedömning av en välutbildad person på plats, vad värdesätter du?

Jag blir helt matt. Jag tycker vi skrotar allt. Ingen rådgivning, inga begränsningar, kom bara kom. Det är lika väl. In med allt och alla ska ni få se på kaos... Jag tycker bara SÅ synd om de i verkligt behov som lider pga en onödig belastning. Till en akutmottagning söker man vård endast om man är så sjuk att man inte kan vänta till vårdcentralen öppnar i morgon eller då ditt sjukdomstillstånd är livshotande oavsett tid på dygnet. Jag förstår att man många gånger är orolig, det är ju då man behöver ringa någon för att få råd om ens tillstånd, rådet från någon som ser dig borde ju dock väga tyngre än en röst i andra änden av luren...

Vi kämpar alla hårt, jag tycker bara att det är så orättvist att kritisera de som sliter sig sönder. Det är vår verklighet dock ej vi som sätter upp och ansvarar för spelreglerna. Vi arbetar för allas välbefinnande och hälsa, vi arbetar för patienten, det är för dem jag går till jobbet, missförstå mig inte! Jag har världens bästa jobb! Men för att jag ska kunna göra ett korrekt och utföra mitt arbete så professionellt som möjligt behöver jag vissa förutsättningar, en är att det är rätt patienter på rätt vårdnivå. Min uppgift är inte att ta hand om alla patienter min uppgift är att ta hand om de akutsjuka.

Titanic, det sjunkande skeppet.

En fras som den senaste tiden använts flitigt i mina kretsar. Vi är ett glatt och arbetsvilligt gäng på en sisådär 100-150 personer (kan inte siffrorna exakt). Vi är och håller på att bli en del av något så ohållbart att man inte ens vågar tänka på framtiden. I min värld har jag världens bästa jobb. Jag arbetar med det jag vill och det jag utbildade mig för. Dock arbetar jag i en värld där INGEN värdesätter vem jag är eller vad min utbildning står för. Inte nog med att jag har en pisslön INGEN annan med en 3 årig högskoleutbildning ens kommer i närheten av, arbetar jag i en värld där, som i alla andra världar, pengar är allt! Problemet och skillnaden med min värld är att jag arbetar med människor och deras ohälsa, INTE maskiner eller industri. För att bota och lindra andra levande människors lidande kan mitt arbete aldrig få bli en löpandebandprincip. Dock verkar det redan vara så. Vem har tid att ge god omvårdnad när det spottar in ambulanser och du har 40 akutsjuka medicin patienter som ligger på rad. Vem ska du rädda livet på först. Vem ska du lämna åt sitt öde? Du har 15 opåtittade (ej fått träffa en doktor), den stackare på tur har legat sedan 15.58 igår, idag är kl 08.23... Hoppas att patienten fortfarande är vid liv. Är det mitt ansvar? Jag undrar: vem fan bär ansvaret?!?!?!

Än är dock botten ej nådd. Nog för att min arbetsgivare "the big boss" har tagit ett beslut om anställningsstopp för att spara citat "130 miljoner till år 2014"  så ska vår verksamhet ökas med ex antal 10 000 besökare per år då även ortopedin står och knackar på dörren och vill in. Det tragiska i detta är att en ombyggnation som vi så är i behov av, för att kunna utnyttja våra resurser till max och för att i bästa mån kunna erbjuda och ge den mest säkra och bästa vård, ej kommer att ske. Jo, förlåt. En ombyggnation i befintliga lokaler är väl det vi blir bjudna på... vårt behov är än en gång förbisett då allt det handlar om är den galna jakten på pengar. När ska och vem ska inse att vi redan går på knäna?

Jag är inte alls bitter, nej nej. Jag har förvandlats till en jävla bitterfitta! Skäms på er! Jag skäms när jag behöver titta Asta 92 år i ögonen och tala om för henne att hon fortfarande behöver vänta på doktorn trots att hon redan har väntat på en hård brits i korridoren i 6 timmar, jag skäms. Det vi är bäst på att möblera om då bristen på rum och utrymme är PINSAMT otillräcklig. Men nej nej, vi sliter mer på personalen som dagligen ägnar mer tid till att möblera om och köra runt på britsar, med i värsta fall 150 kg patienter på, än att ge god och säker vård. Vi bygger om i befintliga lokaler så vi kan skapa ett nytt rum 3 där patienterna som hamnar där tror att de hamnat i en städskrubb och dessutom får akut panik då det plötsligt drabbas av cellskräck, då rum 3 är mindre än en grav. Å våga inte få ett hjärtstopp då vi varken får plats med personal eller deff, har du tur kanske vi kan kasta in en lapp med HLR instruktioner till din anhörig. Nä jag är inte bitter, jag förstår bara inte hur ni på era höga hästar inte kan förstå. Vart finns er empati och er kärlek till er medmänniska? Och vem, tala om för mig: vem fan bär ansvaret för patienterna?

Jag mötte en kvinna härom dagen. Jag möter 100-tals människor varje dag i mitt yrke, många av dem passerar utan att lämna spår. Andra etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i ens tankar under lång tid.
Jag mötte en kvinna härom dagen, hon finns kvar i mina tankar fortfarande. Hon berörde mig. Kanske ligger hon kvar i mitt minne i några dagar till, kanske finns hon kvar för evigt. Ibland önskar jag att jag kunde göra mer. Att jag var tillräcklig. De flesta av oss är sällan tillräckliga. Tråkigt. Är det inte jobbet som kräver mer av dig, är det familjen, samhället eller världen. Hur man än vrider och vänder på sig finns det alltid de som kräver mer. Jag är mer än gärna mer. Dock verkar ingen av oss besitta superkrafter, det kan vara bra att tänka på ibland.
Jag mötte en kvinna häromdagen och ibland räcker inte orden till. Känslan går knappast att beskrivas, den måste upplevas, ni som upplevt, ni förstår. Det är med värme jag minns.

Jag är lycklig, man blir lycklig av sol, man blir lycklig av värme, man blir lycklig av vänner och av kärlek! Jag blir lycklig av tanken att det är 8 veckor kvar till semestern, 9 veckor kvar till 2 veckor i Turkland, sol och värme här och nu. Kan det bli bättre?! PensionärJenny kommer igång när solens strålar värmer. Idag har vi/jag odlat morötter, persilja, sallad, rädisor och jordgubbar, pysslat och mysslat... Jag är lycklig! Man kan inte annat bli då vädergudarna visar sig från sin bästa sida, sen är jag ju ledig till lördag em oxå, det gör ju inte livet mer ledsamt direkt. Man får ta vara på dagarna, man vet aldrig hur länge dagarna är dina att leva på. I morgon är en annan dag.

Fina fingrar...

Idag har jag och prinsessan Natalie var och hämtat MIN VIGSELRING!!! Fantastiskt roligt, jesus vad man längtar, såsåsåså pirrigt!!! Nu börjar det verkligen närma sig och det slår mig ibland. Jag är så förväntansfull och en smula skräckslagen. Jag får för sjutton gubbar seperationsångest när jag tex ska byta bank, hur tror ni jag känner mig när det handlar om att byta mitt namn.... :S Det kommer att bli hur bra som helst och vägen dit som är kantad av alla världens känslor! <3 Jag kan inte ens med ord (för jag har ju så extremt stort ordförråd... jävlar, fan, skit, helvete...) beskriva vad jag känner.

Jo sen var det ju oxå bara den lilla detaljen att mina fingrar ser ut som ett paket korv, men ringen är fantastisk fin! Natalie var helt hänförd i guldbutiken, inte över min ring dock utan allt som glittrade och blänkte. Jag är inte jättemycket för bling bling själv så man kan verkligen undra vem hon fått den förkärleken till glitter och glamor ifrån... Vad hände med rock´n´roll?

Btw, vi såg en huggorm idag, vi har plockat vitsippor och jag har helt förvirrat satt mig i bilen på passagerar sidan,efter att jag packat in och spänt fast barnen, där sitter jag väntande på att någon ska köra bilen.... Tråkigt nog var det bara jag, ett stycke 8 åring och en fnittrig 5 åring i bilen, ingen utav dem tänkte ta vid ratten och de andra mammorna på skolans parkering sneglade MYCKET suspekt åt mitt håll. Jjjjaaa, jag går ur bilen och sätter mig framför ratten å kör diskret och fint iväg... Ja, det kan hända att det är dags för mig att ta mina korvfingrar å hoppa in bed, tror jag behöver lite sömn...

Natti natti kära ni, dröm söta drömmar, det ska jag! :)

Rätt & fel

Jag har en tro om att vi alla är syndare och att ingen av oss är perfekt. Jag tror att många med mig lever med samma upplevelse. Dock finns det ju vissa av oss som anses sig vara ofelbara. Jag har funderat lite kring denna uppståndelse gällande polisen och deras agerande... Jag har yttrat mig om detta tidigare då gällande EU-toppmötet i gbg där demonstranterna ska vara glad att jag inte var snut då jag förmodligen skjutit en hel hög av idioter som förstör för oss andra och är en fara för allmänheten.

Nu tänker jag dock snarare på all uppståndelse kring polisjakten av den man som körde runt som en galning med hans flickvän bakpå i Stockholm och poliserna som i sin tur jagade honom. Jag måste VERKLIGEN lätta mitt hjärta. Hur i HELVETE kan fokus tas från förödaren och all kraft läggas på poliserna som jagade honom. Nu måste jag då säga att jag anser att de skulle avbrutit jakten av ekipaget tidigare och att som polis jaga i 200 km/tim oxå är en fara för allmänheten, men för fan! Samhället kryllar av dårar och folk som sätter oss andra i fara, vem ska stoppa dem och skydda oss?! Jag gissar att det är polisens uppgift! Problemet är bara att så fort de lyfter ett finger ska de kritiseras. Vart är förödarens ansvar? Vem är den skyldige här och vem bär ansvar för allmänhetens säkerhet? Att blåsa på i över 200 knyck med sin flickvän bakpå är under all kritik och hade jag vart polis hade jag inte varit så jävla road inte heller så himla nöjd på personen ifråga!. Tänk om ett barn hade kommit ivägen? Ingen annan än han själv bär ansvar för hans handlingar! Polisen tvingade inte honom till vansinnesfärd det var hans val och endast hans! Någonstans MÅSTE vi ta ansvar för våra egna handlingar. Vi vill vara fria individer men så fort det felas ska det skyllas på alla andra ex på grannen, på samhället i sig eller på världen som då helt plötsligt format oss. Vart fan finns egenansvaret och dina egna skyldighet att ta ansvar för ditt handlade?

Man kan påstå att mycket beror på den yttrepåverkan men vi får aldrig glömma att trots yttre och inre påtryckningar så har varje individ ett eget val, ett eget ansvar och en egen skyldighet gentemot sin medmänniskor samt de samhälle vi lever i. Ska vi skylla ifrån oss i all evighet kommer vi aldrig att få ett jämnställt, rättvist eller ett behagligt samhälle att leva i. Barnrumpefansoner är vad det är! Alla skulle ta en titt på sig själva innan de kritiserar andra. Sen får vi självklart kritisera och arbeta för en bättre värld, det är vår rättighet men någonstans får vi oxå kika på vart fokus läggs. Vem bär ansvar för vad?, och de som ska kritiseras kanske ska vara av största vikt, då fokus bör läggas på de mest väsentliga sakerna för att inte förlora sin kraft och sin förmåga till förändring. Är du en myndig frigående människa i ett samhället bär du oxå ett ansvar vare sig du vill eller inte, glöm inte det.

Over and out!

Stundande tider... härliga tider!

Det finns ju mycket man funderar på så här i stundande tider. Jag kom precis på nu att jag kanske behöver något lite lättare fluff att svida om till, eller? Överlever man en helkväll med party party i en bröllopsklännning? Överlever klänningen det? Sen slog det mig oxå att det kan ju tänkas att jag även behöver ha en liten typ aftonväska och lägga till mitt typ läppstift i... eller ja, jag menar kära phonen och kanske oxå mina partycigg? Ja, jag partyblossar... I know, kill me! Gött som fan är det men bara tillåtet att röka om man intagit alkohol, jag tänker ju att om man ändå ska vara ohälsosam och supa ner levern kan man väl lika väl blossa på och sota ner lungorna oxå, lite jämnvikt är ju att föredra.

Jag tänker: Kanske behöver jag en klänning till? Jag har ju redan fixat två par skor... Dock är jag ganska bra med cash om jag får säga det själv. Jag menar mina två par skor kosta inte ens lika mycket som Martins en par skor. Dessutom har jag ju shoppat weddingdress på Tradera för 200 spänn så ingen kan ju klandra mig för att slösa pengar... Hmm, behöver ju verkligen en aftonväska oxå, jag känner det, den ropar på mig.... -Jenny, Jenny!!! Kom å köp, kom å köp! Fan oxå. Ingen som har en på lager? Jag vill ha en svart, gärna med en ros på, svart ros, ja jag tror det är vad jag behöver.

Haft en härlig dag idag. Ledig, dock skiftande väder men lilla fejan har allt fått sig lite sol. Såg Martin igår, in work action... mmm, det är då man slickar sig om munnen å tänker: Iiijaa, jag har det allt jävligt gött och JÄGARNS vad han kommer få ligga sen! Mmmhmm, det är moments det! :P Ungefär som en isglass en stekhet sommardag! Jag tänker: Kanske måste jag köpa en klänning till och en väska oxå, eller?!

?=#&"%%#&"/#.

Som de fulaste orden ever. Ibland blir man bara så jävla trött på människor att man skulle vilja kräkas, helst över personerna eller personen i fråga. Det är i dessa lägen man bara önskar att personen bara lite lätt skulle kunna halka i lite melena i korridoren, råka få en kaskad kräkning i nacken, träffas av en stråle ala högtryckstvätt med
uvi-urin i munnen eller helt enkelt bara råka snubbla över Bosses kateterslang slå en volt ala trippel snurr få en snorloska i munnen och landa lite mjukt, varmt och gott med huvudet före ner i ett bäcken fullt av majspurédiarre... tyvärr händer ju detta aldrig och varken Bosse eller någon annan patient skulle ju komma till skada... men önska kan man väl?

Jag måste komma på en plan med mitt liv. Jag tänker mig en plan där jag är i makt av att skapa lite jävla rättvisa här i världen, problemet är väl att man då på något sätt måste bli politiker eller åtminstonne en spelare i den ligan. Det vet i fan om jag vill vara delaktig i en falsk värld av ordbajseri och bullshit. Jag hör vad du säger och jag tar med mig det. Hade någon hört vad jag hade sagt hade världen sett ganska mycket annorlunda ut. När nog är nog, är nog, nog. Tänk på det televerket.

Det är en himla tur att jag älskar mitt jobb och mina fantastiska kollegor. Det är tack vare er jag anser mig ha en fantastisk arbetsplats och det är tack vare er jag tycker att det är otroligt roligt att gå till jobbet. Man kunde väl kanske bara önskat sig LITE uppskattning av högre rang ibland, det skulle vi alla behöva. Jag gillar inte när folk spottar på mig.

Å vet ni vad? Solen skiner, det är fantastiskt väder och jag är LEDIG i hela 2 dagar. :)

Mysigt samhälle vi lever i...

Jag snackade idag lite gott med min lillasyster som efter sin mammaledighet valde att säga upp sig pga ohållbara arbetssituationer. Jag frågade gällande a-kassan och om hon hade fått någon ordning på skiten. Jag väljer att kalla arbetsförmedlingen för skiten, helvetet kanske till och med ett dotterbolag till Hitlers arme, yeah what ever. Inte nog med att man är mer eller mindre utsatt och arbetslös och faktiskt inte har något jobb. Så ska man förföljas och trakasseras av människor utan förståelse för någon. Vem i helvete anställer en person som ska arbeta med människor men som inte har en jävla susning om vad medmänsklighet är? Dessutom saknas den lilla detaljen, empati.

Tydligen ska syrran som för det första bara har en gymnasieutbildning ala estet, kunna söka alla lediga jobb? Enligt hennes handläggare skulle hon söka allt. Syrran sägen men snälla, du kan väl inte mena att jag ska söka tjänst som läkare? Jo svarar handläggaren, det MÅSTE du!!! Det är inte du som avgör om du är lämpad för jobbet det är arbetsgivaren. Syrran: Men du menar väl inte på fullaste allvar att jag utan varken högskoleutbildning eller som i fallet läkarlegitimation ska söka tjänst som doktor?! H: Jo, annars kommer du att bli utförsäkrad. Dessutom ska du söka jobb i HELA landet. Men säger Frida, min sambo och min son då?! H: Ja, lilla vän svarar handläggaren. Det finns flytthjälp att få och de får väl bo kvar här, det är väl inte hela världen?

Jag tycker det är skandal, pinsamt! Ska man slitas ifrån sin familj, tvingas flytta och förnedra sig själv genom att tvingas söka tjänster man absolut inte är kvalificerad för? Vad fan är Sverige påväg!?! Esteter ska jobba som läkare och cancersjuka under cellgiftsbehandling ska tvingas till arbete gärna bland barn... Har vi inte längre någon förståelse för varandras "brister och fel" och inte heller någon förståelse eller vilja till att hjälpa de i behov?!?! Å ni där ute som har ALLT ni kan tänkas behöva och tycker att detta samhället är ett bra sådant, ja, jag önskar er ett par veckor i VERKLIGHETENS Sverige. Kom och ta en titt på oss som håller till på grunt och dem nära botten. Jag kan spotta på er när ni ligger ner så ska ni få se hur det känns. Det är inte förrän ni dimper, blir sjuka, försvarslösa och hjälpsökande som ni i rimlighetens namn kan förstå hur illa ert system behandlar de i behov.

Skäms på Fredrik och skäms Sverige! Vi måste ta hand om varandra, är det så svårt att förstå?

Det var det...

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3322246/drakar-amp-demoner-det-blommar-i-asfa?claim=wec2undqzzr">Follow my blog with Bloglovin</a>Påska har kommit till sin sista dag. Så vitt jag vet är ingen varken korsfäst eller uppstånden. Nog för att man faktiskt vart sugen på att korsfästa både en och två, men det är ju inte lagligt, om jag förstår det hela rätt. Jag måste ju ändå säga att det flutit på fint, jag har jobbat HELA påsken och går på sista rycket i natt, dock har jag ändå hunnit med att fira lite granna i goda vännerslag. Kan ju kanske inte påstå att jag var jätte motiverad igår men... dessutom vart det en mycket intensiv kväll/natt som akutsjuksköterska. De ynka ob-tillägget har man ju i vart fall gjort sig förtjänt av. Undra vad jag ska göra med all cash?! Man blir ju så vansinnigt rik som sjuksköterska.

Det stod en fin liten artikel i en kvällstidning om en viss händelse, jag skulle bara vill säga att det är skrämmande vad lite det är som är sanning i artiklarna vi blir matade med. Fanns ju inte ett rätt gällande den händelsen, möjligtvis var bilden tagen på plats men annars fanns det inte så mycket annat som stämde. Tänk att vi ändå, eller i vartfall jag "tror" på det man läser... Btw så har jag in princip slutat se på nyheter och läsa tidningen, man blir ju fan inget annat än deprimerad, jävla röv värld vi lever i.

... å sen hade vi ju oxå lilla Robban som blev uppäten av varg. Stackars Roddan och vad göra åt problemet? Hade någon elak varg käkat upp Molly hade jag personligen ätit vargen, å sen kan man ju fråga sig oxå hur länge det dröjer innan ett barn hamnar i kläm? Jag har alltid och är nog fortfarande ganska neutral i frågan, dessutom tycker jag att vi ska främja alla djur även de som jagar andra. Det är viktigt att bevara och värna om djur och natur. Men man kan ju fråga sig vart gränsen går? När rovdjuren börjar äta tamdjur på tomten är det inte lika trevligt längre, tycker i var fall inte jag. Fast å andra sidan skördar människan fler offer än vargen så vi kanske ska börja utrota oss själva oxå...?

God fortsättning!

Ostabil.

Då vart det den långa fredagen idag... Den ska sprenderats på jobbet, jätte kul verkligen då många av oss visst anser att denna dagen bör firas lite extra. så att säga med pompa å ståt. Trodde det var sorgens dag men alla verkar jävligt glada... lille Jesus är det få som tänker på. Nå väl, hade jag vart urtjänst hade jag nog firat ja med! Skål på er.

Gårdagen spenderades med ett panikstäd då Jenny här jobbat natten, vaknar till ett mindre städat hem och får ren å skär panik. Det bästa är att det kanske inte egentligen är hela världen men i mitt trötta tillstånd är det ALLT! Jag hatarhatarhatar när det är stökigt och orent. Det är ju inte heller så att jag är full av energi och kan städa allt i ett svep, snabbt å lätt. Nä då, jag är ju aptrött efter en helnatt och 5 timmars sömn. Det enda jag vill är likt ett litet barn att sätta mig i en lite hög å lipa och ropa efter mamma för att jag inte får som jag vill. Jag fixar iordning ett rum, mår gott. Går in till i nästa... jag känner att jag ger upp, tycker så jävla synd om mig själv, plockar sak efter sak, har gråten i halsen och slänger ur mig det ena könsordet efter den andra, jag hatar när det är stökigt. Var är Martin?!?! Och varför är det  så svårt att ställa in orendisk i maskinen!?!?! (det står 2 glas på diskbänken...). Vem har kissat på ringen och VARFÖR är det inte bäddat i barnens sängar? Vem har lagt lego i vardagsrummet, jag hotar med att dammsuga upp det, problemet är att ingen är ju här...

Note to myself and the family- se för helvete till att det är iordning kvällen innan Jenny jobbar natten. Det är ohälsosamt att leva med en eldsprutande drake, man kan dö.

Fuck, nu måste jag dra! Trevlig helg alla där ute, remember: Lagom är alltid bäst! Puss!

Blablabla och lite djupshit...

Här sitter jag. Trött som vanligt och sliten, orka göra nått. Har förvisso hängt en maskin tvätt och kastat i en ny, dock ser tvättstugan ut som en krigszon då den är belammrad av lik- (kläd) delar högt å lågt. Fy fan, finns det något så tråkigt som tvätt? Förutom dammsugning då... vill ta mitt liv varje gång jag tvingas kasta igång dammsugarmonstret. Jag avskyr verkligen att dammsuga. Det är dock dåligt för min hälsa då jag förgås när det är stökigt och skitet. Jag klarar vekligen inte av det, vilket gör det hemskt tråkigt att jag oxå i samma veva hatar dammsugaren, inte direkt så jag kan skura bort allt, tar ju ett halvår att skura utan att dammsuga först. Jag gillar att skura och dammtorka (blöttorka), det är underbart, rent och gott, härligt!

De senaste dagarna har jag blivit brutalt uppkäkad av något blodsugande monster! Hade en trevlig (inte!!!) arbetskamrat som lite snällt föreslog att det kanske rörde sig om vägglöss och skrattade grymt. Ja, tack för den televerket. Sanering av hela sovrummet var ett faktum. Dock återfanns varken någon lusjävel eller spillning så det är bara att återgå till teorin om mygg. Jag är känslig som attans för myggasen och det är ju självklart att de då ska älska mig, vad annars. Får blaffor utan dess like och kliar sönder mig. Intar alias prickigkorv. Snygg.

Jag är ledig idag, behövligt. Vart en lugn helg på jobbet men dock en tragisk och känslosam helg. Man påminns ganska ofta på de mest grymmaste sätt att livet är så skört. Det finns så mycket som känns så orättvist. Många av oss tror ju på ett högre väsen, Gud eller liknande. Då kan man ju oxå ifrågasätta hur denna Gud värderar livet då oskyldiga och försvarslösa ska tvingas sätta livet till. Gud i mina ögon är en brutal jävel som inte bryr sig om annat än sin makt om han nu finns... För hade Gud vart en hyvens kille hade livet för de svaga och oskyldiga sett annorlunda ut. Den högre makten är bara ett sätt för människan att lägga ansvar på någon annan så att man som liten själ slipper det själv. För om exempelvis Gud styr livet har ju inte mina handlingar någon betydelse, inte heller kan då jag hållas ansvarig för dem, eller?

Jag behöver nog en kaffe till... Puss på er!

Sann kärlek...

Han har mörkt långt hår. Håret viner i vinden, piskar ansiktet, blåser in i de stora bruna ögonen, ögonen glittrar, du skymtar det bakom en enorm, gigantisk, vad är det?! Är det en näsa?! Du ser ett vitt blänkande leende lite mer i ordningställt än tidigare, det finns skägg. Det är ett snyggt skägg, ett välansat, praktfullt skägg. Ett par stora muskler framträder, armar fulla av tatueringar, något hårt, å se en lång ståtlig kropp... Martin ler, det tindrar i hans ögon, han är lyckligt. Han stirrar djupt in i tv, det är Zlatan som uppenbarat sig. Det är kärlek. Det är Zlatan.

Martin som den lyckligaste ever. Han sitter klistrad framför tv och ser på sin idol, sin sanna kärlek- Zlatan. Brevid sitter jag lite mindre hårig, lite mindre muskulös, lite mindre näsa. Här är jag nummer 2. Ingen brud i världen är värd så mycket som killen med stora näsan från Rosengård. Det är kärlek, sann kärlek.

 Han är så söt, min Martin, tur att han har Zlatan för utan honom hade världen inte varit sig lik.
Tur att Zlatan är gift och bor i Italien så att jag kan få min prins och får ha honom i fred. Det är kärlek, sann kärlek.

Time flyes

Tiden bara springer iväg. Gräset blir åter grönt, fåglarna kvittrar igen, vitsipporna står i backen, barnen växer och snart är värmen ett faktum. Jag älskar tiden nu och tiden vi har framför oss... Good times are to come.

Inbjudningskorten! Made by me and miss Eriksson.

Dansskor, bra att ha framåt natten! ;)

My weddingshoes, LOVE theme!

Mer kärlek till folket! <3 Bitterfittan har återigen krupit tillbaka till hålet där hon brukar gömma sig och fokus ligger återigen där de sig bör. Ta vara på livet och älska livet, inte ska man väl ödsla bort tid på skit, nä jag får helt enkelt sluta upp med sådanna dumheter, fy Jenny! Tänk på att ge livet en chans, livet ska tjäna dig och inte tvärtom. Ge livet kärlek så kommer livet att älska dig tillbaka! Ja, känns mycket bättre, ska nog ta mig en kaka eller 2! :) Å nej, jag är inte bipolär, vad jag vet... ;)

Puss på er!

Bitterfittan is back!

Idag är det bitterfittans dag. Det är en utan mina personligheter som återigen tagit plats och vill säga sitt. Efter nattens bravader på worket ala city akuten och en störd sömn är jag inte längre en trevlig själ. En avkomma av djävulen själv insistera att väcka mig upp ur min skönhetssömn. Endast 3,5 timmars sömn efter ett nattpass är inte gott för varken mitt välbefinnande eller omgivningens säkerhet. Mucka med mig å jag äter dig. Nå, jag blir så jävla trött på människor ibland, man undrar ju va fan som gick snett? Var det syrebrist vid födseln eller har vissa bara jävligt med otur när de tänker?! Det borde finnas något form av straff att dela ut till dem av oss som verkligen inte fattat grejen gällande gränser, respekt och bemötandet av andra humans and div djur. Eller kanske lite välvalda tips kunde man få sända på posten, någon måste ju nyttja denna snart utdöda tjänst... Fuck the world och jag tänker möla onyttigheter Allan ballan! Hoppas fan kommer och tar de som under dagen gör sig skyldiga till ondo! Jag måste få sova. Over and out! Peace broo!

Helt slut

Efter helgens bravader bland toppar å fjäll är jag helt slut. Denna gamla tanten orkar inte med flera dagar gånger öl, chocka kroppen med massiv motion, en känner sig ju som en pensionär efter en halv dag, snacka om stiff. Illa är det då folk misstar en för att vara en stelopererad med skit i byxan, ungefär så det ser ut efter man åkt och vandrat runt i ett stycke par pjäxor under en dag...

Dock är det så fantastiskt härligt att bryta vardagen och komma i väg med härliga vänner, utan barn och utan måsten. Att bara kunna få tänka på sig själv är oerhört viktig för att kunna vara en bra, glad och kärleksfull mamma/ medmänniska alla andra dagar på året. Egenvård= extremt viktig vård! :)

Nu till helgen är det 3 månader kvar till de stora klockorna ska ringa, det ska bli så fantastiskt roligt, sååå spännande och lite skrämmande måste jag erkänna... Jag är rädd, jag är stressad, jag är förvirrad men väldig, väldigt förväntansfull! Jag är rädd för att 5 x barn ska falla i havet, bada i lerpöl, ramla skrapa knän, blåsa bort, paja frissyrer... De kommer att vara helt underbara, de kommer se ut som små trollungar på vägen fram, söta små liv!  Förväntansfull är jag! Kommer bli en dag att minnas för resten av livet! Sen måste jag ju erkänna att jag längtar fantastiskt mycket efter 2 veckors semester in Turky- lovley! Sol och bad, kärleken och jag! <3

Osmart.

Jag är verkligen stabil, verkligen. Ibland blir man bara så jäkla trött på sig själv, och jag har ärligt talat börjat att fundera på om det inte är så att tanta börjar att bli senil. En riktig klump röv är jag. Tappar jag inte saker i golvet, skadar mig själv, glömmer barn, lägger posten i kylen så är det något annat heltokigt. Dagens höjdpunkt var när jag för andra dagen i rad skulle betala med mitt kort och inte kommer ihåg min pinkod. Det slutade med att det inte funka att handla på kortet å sen käka bankomat helvetet upp det... :( Här står jag utan cash och vi dra till sälen på torsdag, wonderful. Tur att man är lyxhustru å kära Martin kan lösa ut mig! ;)

Ja fast vid närmare eftertanke så någon lyxhustru är jag nog knappast. Inte ens gift, än... Å pengar ja, det är ju en tolkningsfråga samt en snabbt åtgången förbrukningsvara. Tjänar man mycket förbrukar man mycket, tjänar man lite ja då blir det tvärtom. Men på något konstigt sätt övelever man alltid. Dock hade det inte varit fel att vara rik som ett svin.

Jag hade gjort gott, sparat till barnen, sen hade jag hamstrat skor, skor å mer skor. Jag älskar skor. Fattar inte varför denna läggning, men de är så fina på någe vis, å goa å bara helt fantastiska. Sen hade jag tatt en tripp till solen, älskar solen. Köpt blommor, ÄLSKAR blommor!!! Handlat kuddar å gardiner, ÄLSKAR kuddar och gardiner! Å så hade jag köpt kläder till barnen, kanske en ponny till Natalie, ett trumset till Joel, eller nä... inte det! Ja, som sagt det finns ju endel att spendera lite cash på, kanske tur att man inte har det i överflöd, det hade ju spårat ur, det hör ju jag det! Fast jag vill nog väldigt gärna ha lite nya blommor å ett gäng skor... snälla?!

Welcome to happiness!

Nog för att det finns mycket skit att begrunda i livet. Det sista kilovis av detta känns det som, men man får inte glömma glädjen här i livet. Jag är ju inte bara en förbannad, manisk och pessimistisk kvinna, jag har ju även en del godhjärtade tankar och visioner. Jag älskar känslan av kärlek, när den kommer sköljande över mig helt plötsligt och utan förvarning. Jag blir helt varm i kroppen och livet är inget annat än perfekt. Ibland är man bara så full av skit att man liksom glömmer bort att älska och ta vara på det värdefulla.

Du tar en titt in i vardagsrummet, vilket btw är belamrat med leksaker från golv till tak trots att det ska vara ett leksaksfritt utrymme. Det ligger 2 små barn i högar, ett stycke har somnat och ligger lite förvriden i en mindre bekväm posé och den andra ligger utslagen och kollar tv. Smutsiga är de då den ena har ketchup i HELA håret och den andra har en måltid sparat på ena kinden. Smarta barn då man aldrig vet vad som ska hända i världen, så det är bäst att hamstra lite mat medan man har chansen. De är små, de är små smutsiga monster men de är våra små monster och fantastiska sådana! De måhända att de målar bilen med sten, rullar runt och äter lera, färglägger varandra och omgivningen med tusch, karvar lite i parketten, jagar varandra med kniv och klättrar upp på tak and so on. Men de är ju bara så söta och helt underbara... när de sover. :) De växer så fort, innan du vet ordet av kallar ingen dig för mamma längre utan du blir omdöpt till morsan, farmor eller kanske bara kort och gott, kärringen. Underbart.

Jag är lycklig (nästan alla dagar i veckan)! Det är ju för fasen FREDAG! <3 Love life!

Puss

Det finns de som fattas oss...

Gårdagen var Bettys dag. Betty var min vän, en mycket nära och betydelsefull vän. Hon var oxå mina barns farmor. Erik var 3 år när hon gick vidare och Natalie låg i min mage och bara väntade på att få se dagens ljus. Betty drabbades av lungcancer endast 52 år gammal. Jag och en tillsynes frisk Betty var en dag i maj år 2007 på lungmottagningen och fick ett besked jag befarat men inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, det skulle förändra livet. På bara några månader åt sjukdomen upp allt. På bara 2 månader var världen en ängel kort. Jag minns dagarna, de sista dagarna som igår. Vi satt på ett rum i en galen värld, döden och livet så nära varandra. Betty inför döden. Natalie inför livet. Att de aldrig fick ses gör mig jätteont. Hon var en kvinna med enormt stort hjärta och hon hade gånger tusen offrat sitt liv för de hon älskade. Som hon längtade efter bebisen i magen, så mycket hon älskade Erik. När bebisen skulle komma, skulle det ju bara vara Erik och farmor på kondis. Betty somnade in en sommardag i juli 2007. Betty begravdes en underbar dag i augusti omgiven av de som höll henne kär, jag låg på BB med en nyförlöst prinsessa på bröstet, så full av kärlek, så full av sorg. Betty så älskad, så saknad.

Sorgen är din och bara din. Det flesta av oss har träffat sorgen. De flesta av oss föraktar sorgen. Mitt problem är skulden. Min skuldkänsla, min känsla av att jag kunde gjort SÅ mycket mer. Mitt förnuft säger att jag gjorde allt jag kunde, jag hoppas det. Men än idag är jag inte klar med min sorg inte heller min känsla av att stå brevid och känna mig så maktlös, besviken var jag/ är jag på livet. Livet är orättvist. Betty fick 52 år, det finns många bland oss som inte ens får det, jag sörjer med er! Sorgen är din egen oavsett vem och hur gammal din sorg är. Tänk på att älska medan tid att älska finns. Livet är svårt, komplicerat och extremt, extremt värdefullt, ta vara på det medan livet är ditt. Älska idag, imorgon kan det vara försent.

<3

Ledig dag!

Efter en jobbhelg är det ju passande med en ledig dag. Mer passande vart det ju att det faktiskt har varit FANTASTISKT väder, jag har suttit på trappen och solat, Natalie har sprungit runt, bakat kakor bestående av lera, grus, mer lera och vattenpöl... jättegott, verkligen. Vi hämtade hem det stora barnet ifrån skolan och fortsatte vårt samkväm utomhus, lunch i solen och bara hade grymt gott! Det är så underbart med vår, jag älskar vår!

Fick ju passa på att träna lite löp nu ikväll oxå, jag började ju så fint för några veckor sedan, tänkte att nu fan ska jag ta tag i livet, öööh fettet snarare, ja röven som hänger vid knäna och Erik trodde jag skulle ha barn häromdagen då jag stod i duschen... Nä så illa kanske det inte är, men man ska ju ta hand om sin kropp medan man har en kropp att ta hand om. Fast å andra sidan blir jag sjuk varje gång jag börjar träna, kanske är det ett tecken? Är tränig ohälsosamt?

Funderade lite på livet häromdagen, ja det hör ju inte till ovanligheten att jag blir besviken, förväntar jag mig för mycket av världen? Jag vill göra så mycket, vara med förändra, göra skillnad, tror nog att jag kan ge upp det, man blir bara besviken. Om inte annat måste jag nog avancera lite i näringskedjan för att ens någon ska lyssna på vad jag har att säga, det är synd att skam att man som liten människa inte har en talan i världen. Frågan är ju bara va fan jag ska hitte på...? Kanske skulle man satsa på en mer framgångsrik karriär å kanske en lite mer välbetald karriär? Inte kommer man nog vart genom att vara ett med Florence. Sjutton vad jag längtar till sommaren :)

God natt på er där ute!

Som ett stycke ursketet äpple...

När klockan i morse ringde vaknade jag mer död än levande. Ihop knycklad i en pöl av dregel låg jag. Tänkte att det är osant att natten redan passerat. Glatt stod 2 stycke barn och tittade på mig i min mindre smickrande posé. Det är fruktansvärt att vakna och känna att man är mer slut än när man gick och la sig. Men vad göra? Det var bara att så smidigt som möjligt åla sig ur sängen.

Ibland är det svårt att få energin att räcka till. Så sjukt mycket på jobbet att när man väl lyckas ta sig där ifrån har man tillfälligt förlorat förmågan att tänka. Man har drabbats av minnesförlust, ej orienterad till tid, rum eller person. Du tror att du heter Britta och är 71 1/2 år och är pensionerad från ditt yrkesliv som cafébiträde. Talet är oklart, sluddrigt och det är svårt att avgöra om det är norska, danska, svenska eller arabiska du talar. De sista patienterna du träffade innan hemgången tittade mycket suspekt på dig då du darrade på handen med den största kanylen de sett i högsta hugg och försäkrade om att du faktiskt är sjuksköterska och gjort detta 1000 gånger... Du hade i sekunden innan frågat snällt hur det nu känns med baksmällan? Det var buksmärta patienten sökte för. Tacka gud för kaffe och häv en kanna. Det är skönt att komma hem och kasta sig i säng. Det är mindre skönt att vakna...

Barnen är extremt oförskämt pigga att man önskade sig div droger av olika slag. Nu är det ju olagligt med droger så det är ju bara hypotetiskt sett jag önskar mig det. Dessutom har jag aldrig brukat en drog i hela mitt liv så det kanske är dumt att börja nu...? ;) Tur att jag är ledig idag och i morgon och fantastiskt tur att det bara är 15 veckor kvar till semester!

Puss på er!

Tiden springer på...

Våren den närmar sig med stormsteg, tecken finns över allt! Solens varma strålar värmer ditt ansikte, doften av hundskit ligger som ett härligt inslag, efter du trampat i en blaffa för någon som tror "att det som inte syns det finns inte" och lämnat kvar högar med avföring då det var snö å frost... fåglarna kvittrar å skatjävlarna skriker, ungarna ser ut som chokladbollar varje gång du hämtar dem från dagis, lera med grus på. Alla vinterkläder sjunger på sista versen då du de senaste veckorna tvättat jackorna frenetisk, tvättmaskinen tuggar grus.

Men visst är det FANTASTISK!!! Jag älskar våren! Det är ljusare tider, det är härliga tider, återigen har livsglädjen funnit sin rätt! Det är en fantastisk tid och det känns underbart att finnas till... å där ordnade ungar x2 översvämmning i badrummet... wonder.

För övrigt är det mycket att fundera på, mycket att stå i, allt ska hinnas med. Jobb, barn, män, planeringar och utföranden. Just nu är det faktiskt mindre än 4 månader kvar och vet ni vad...? Det är endast 16 veckor kvar till jag har FYRA veckors semester!!! Vet ni när denna här hade semester senast?!?! Jag har jobbat och pluggat, pluggat och jobbat och pluggat och jobbat i över 5 års tid... semester my ass! Ska bli så fantastiskt underbart att jag nästan dör! :D Nedräkningen har börjat! När vi ändå talar på det, är det dags att göra sig i ordning för en 17-02 tjänstens grepp.

Kram på er å njut av solens strålar medan ni har chansen! :)

Skamligt att säga ifrån?

Jag fick höra igår av någon jag inte har en susning om vem det är att personalen där jag jobbar beter sig oprofessionellt och skamligt för att vi kritiserar ett ohållbart sätt att bedriva en verksamhet på. Jag fick höra att det inte är "etiskt" att kritisera patienter eller anhöriga. Jag blev så besviken!!!

Jag kritiserar INTE patienter, jag kritiserar samhället och politiken till att bedriva en vårdverksamhet! Inte bara inom sjukhusets väggar utan oxå ex kommuner, vårdcentraler och alla som bedriver vård!

Det är inte ok att dementa Olle ska skickas in till sjukhuset utan personal! Det är kommunens ansvar att se till att det finns resurser!
Det är inte Hannas fel när hon söker akut för buksmärta i 6 månader, oförändrat status, då hon blivit hänvisad av sjukvårdsrådgivningen.
Det är inte heller Gretas fel som kommer på remiss från vårdcentralen för nedsatt allmäntillstånd sedan 2 månader tillbaka...

Alla måste ta ansvar för sina patienter och anhöriga! En akutverksamhet är till för akut sjuka och inte tillför allmänhetens allmänna krämpor. De som blir lidande är de akutsjuka och självklart lider de som får vänta timma efter timma bara för att vård inte söks eller kan ges på rätt vårdnivå. Alla har vi ett ansvar och har vi valt att arbeta inom vården kanske är det på tiden och fundera på för vems skull?! Att akuten är överbelastad är inte bara akutens bekymmer eller problem, detta är ett problem som vi alla inom branschen är delaktiga i. Alla vårdkedjor måste ta ansvar och möta sina patienter för att patienterna ska få rätt vård på rätt plats och inom korrekt tid.

Vi bär ett ansvar och om någon far illa under mitt pass är det jag som är ansvarig, det tåls att tänka på då vi små inte lyssnas på då något inte är hållbart, trots att de är vi som ansvarar för patienterna.

Ingen av oss kan uttrycka sig om vi inte har erfarenheten eller upplevelsen. Har du inte arbetat i kaoset kan du inte heller yttra dig om hur det är, vem som gör si eller vem som gör så, inte heller om vem som borde skämmas eller inte.

Ska vi kunna få en bättre värld att leva i måste vi oxå säga i från och arbeta för förändring det gäller allt, inte bara sjukvården! Utan din röst är du ingenting.

För vems skull?

Jag älskar mitt arbete. Jag älskar att jobba så svetten lackar, att styra upp ordningen i ett kaos, att få kontroll över situatíoner man inte trodde var möljigt att få kontroll på. Jag tycker det är fantatiskt roligt att få göra gott och se att den behandligen man ger eller kanske bara ibland att finnas där gör skillnad. Dock finns det gränser.

Gränsen är nådd då man faktiskt riskerar människors liv och hälsa. Att jobba på en akutmottagning innebär att många utav de sökande patienterna kunde fått sin vård på sin vårdcentral eller ev på jourcentralen obekväm tid och att när dessa sökande får vänta i flera flera timmar att det skrivs om hur dåligt vården är, men att de oxå gör så att de, som verkligen är i behov av akutvård blir lidande och inte får den vården de behöver i tid. Jag förstår att ditt problem är ditt problem och ingen kan förstå tygnden av ditt problem eftesom din upplevelse är din och inte min. Jag tycker bara att det är fruktansvärt att se att de i verkligt behov blir lidande och att förståelsen för sin medmänniska i många fall är så skrämmande liten!

Det är så att patienten med snuva kanske får vänta om det kommer svårt akutsjuka människor där det handlar om liv och död, synd bara att patienten med snuva inte förstår. Det är oxå synd när anhöriga börjar gapa på dementa Olle för att han ropar och har så gjort i 4 timmar, Olle har kommit själv för att boendet där Olle är trygg inte hade resurser att följa med Olle till sjukhuset, Olle är bara rädd och blir dessutom under sin vistelse "hotad" av en anhörig till en annan som inte orkar "lyssna mer"... Var är medmänsklighet?

Jag älskar mitt jobb, jag blir bara lite besviken ibland på människa i sig och på de höga hönsen som inte kan inse att resurser till sjukvården är i allmänhetens STÖRTA INTRESSE!!! Att spara pengar eller tjäna pengar på vård är inte möjligt eller acceptabelt eller med de enkla orden "Fan inte okej!". Tyvärr förstår man bara det när man ligger sjuk på en hård brits på akutmottagning i korridoren med 200 andra patienter och har väntat på doktorn i över 16 timmar, tyvärr händer detta inte de som har råd att köpa sig bättre villkor.

Detta är exempel på hur, var och vem, alltså ingen bruten sekretess, det jag skrivit är ihop plock från mina erfarenheter och upplevelser, mina tankar kring ett ohållbart tänkande och agerande, problemet ligger inte på golvet, inse det nu.

Veckans värsta dag!

Det finns ingen dag i veckan som har sådan depressiv inverkar som söndagen. Varje söndag känner man sig mer död än levande, trots att man ibland även är ledig måndag. Men just söndag... vilodagen, mer skitdagen skulle jag vilja påstå. Vad ska man göra? Vad ska man hitta på? Vad ska man ta sig till? Kreativiteten har hoppat åt helvete. Tackar vet jag onsdagsmotivationen.

Jag sitter här, tråkig och grå. Blickar ut genom fönstret å känner mig ännu mera dassig. Slaskt, is, lera, grått och äckligt, fukigt, kallt... Jag längtar så efter sol och värme att jag snart dör. Går jag förbi spegeln blir jag ännu mer deprimerad, är ju fan mer transparant än någonsin. Det är hemskt tråkigt när omgivningen misstänker att man rymt från bårhuset.

Vad sjutton ska man hitte på idag? Var ute med hunden en sväng och halkade runt, värre än bambi på hal is. Tacksam var jag när jag klev innanför dörren med båda höfterna i behåll. Ska nog släppa ut barnen med skridskor på, för deras egen säkerhets skull. Har jag sagt det att jag längtar ihjäl mig efter VÄRME!?!?!   

Trevlig söndag på er, jag tror jag går och lägger mig igen.

Jag begrundar livets alla små ting...

Jag tänker att det finns så mycket omkring som så lätt både kan stärka dig men i andra stunden stjälpa dig. Just för stunden drabbades jag av ett sådant där lyckorus... Ett lyckorus kommer plötsligt, oväntat men Gud så uppskattat! Du kommer på hur du själv står och ler (utan anledning), det är ett stor fint överdrivet grin som täcker ungefär halva ditt ansikte. Det är svårt att avgöra om du drabbats av extrema buksmärtor eller om du faktiskt bara är otroligt lycklig. Det går samtidigt en varm känsla genom kroppen, det är i samma ögonblick du tackar Gud för knipövningar eller helt enkelt önskar dig ett halvt packet Tena i brallan. Värmevågen skulle kunna jämnföras med kontrasten de sprutar i dig på röntgen för er som "been there done that". Du kommer på så mycket saker det finns i världen att vara tacksam över: livet, människorna, barnen, din älskade. Du sprudlar o lyckliga människa.

Tyvärr vaknar du med ett ryck från din frusna pose med grinet i fejan å kisset i brallan. En av ungarna har startat krig i hallen, mission avliva alla levande varelse å hälsad vare Darth Vader, Captain Jack och ev Harry Potter. Död åt Barbie, My little pony, alla världens mjukisdjur! -Hello! gallskrikande tjejbarn som inte alls vill hugga huvudet av kaninerna eller bränna Skrållan på bål. Kisset e kallt. Du flyr till köket där du finner världens största hög med disk (2 tallrikar, 3 glas å en stekpanna) samt en kaffe drickande älskling med sin iPhone. Du känner för att gråta, undrar va fan du gjort världen och varför i helvetet det är stökigt över allt. Kanske bör det noteras att det rör sig 2 kuddar på golvet i vardagsrummet, lite disk å en hög med tvätt i badrummet... Du tar ett gäng djupa andetag, fantiserar om en flaska vin, en solig sandstrand, muskulösa män (ev), öppnar ögonen och tänker att ja, imorgon är en annan dag. Du städar i ordning i ca 200 km/tim ala duracellkanin, säljer barn till välbehövande eller bara första bästa, du tvinar el sambo till slaveri vilket återigen leder livet in i harmoni.

Typ en dag som alla andra, eller är det bara jag...?

Vart är världen påväg?!

Allt för ofta undrar jag vart denna värld är påväg?! Är det inte barn som får knivar i halsen på skolgården är det galningar som skjuter varandra på öppna gator eller missär och elände i vården pga orimliga nedskärningar... så är det fan ett stolpskott (stolpiller ville rättstavaren skriva... tåls att tänka på...) till stadsminister som tycker att pensionsålder bör höjas till 75 år. Å jo, visst skulle det kanske vara frivilligt men vet ni vem som i slutänden kommer drabbas?!

Inte är det slipsnissen som lyfter 100 papp i månaden! Nä vet ni vad, det är Ingrid 75 som i 50 år jobbat som undersköterska. Stackars Ingrid som misstas för att vara patient när hon med sin rullator skyver Asta 95år till avdelningen. Ingrid yrar dessutom bort sig lite då hon visst drabbats av en släng demens och råka dumpa stackars Asta i personalbutiken där man tydlingen nu förtiden kan inhandla fossiler. Nog kunde ju Ingrid kanske gått i pension tidigare om det inte hade varit för hennes ekonomiska situation, det är ju fasligt dyrt att köpa mat, betala hyran och lämna rullatorn på service. Kära herr Reindfeldt han kan dock mussla runt i sitt kontor och så länge han inte förblöder pga av ett papercut har han en ganska säker och trygg tillvaro och dessutom en lön värt att dö för.

Jag hade hoppats att när det är dags för min pension att jag skulle få njuta av livet och känna att jag kan unna mig lugn å ro och uppleva livskvalité. Japp, när det är dags för mig att kasta in handduken kommer jag vara lagom fräsch och mer eller mindre klar för kistan. Men vem behöver pensionärs resor till varmare breddgrader, PRO eller kafferep med rynkiga väninnor?! Det är lika bra att inse att jag, den lilla människan är en slav i de rikas värld. Vem fan bryr sig om mig så länge jag inte har ett konto som säger: MILJONÄR! Fuck the world säger jag bara och hoppas innerligt att folk snart kan fatta var fan Sverige är påväg och att de som har mycke bara bryr sig om de som har mer! Vad hände med rättvisa och medmänsklighet?!

Barnbarnbarn

Jag funderar ju en del på de verse olika ting här i världen som ni vet... Jag funderar mycke på hur och vad man ska göra saker rätt i livet? Jo, jag menar att många gånger handlar man efter andras råd om man inga erfarenheter själv har. Andra gånger handlar man i blindo. Ibland blir det bra, ibland går det åt helvete.

Vissa saker är ju mer känsliga att ge råd gällande. Jag har funderat lite på det här med barn, regler, rutiner, uppfostran och allt vad det hör till. Detta är ju en väldigt känslig fråga. Många där ute utger sig för att vara väldigt perfekta föräldrar och de vet precis vad som är bra för alla barn och vad som inte är det.

Det jag vet är att jag inte är perfekt, jag räcker inte alltid till. Jag blir arg ibland, jag är ibland en dum mamma och jag handlar kanske inte alltid efter de perfektas bok om hur. Jag vet oxå att jag gör allt i min makt för att vara rättvis! Det är så otroligt viktig att vara rättvis, det har jag lärt mig av min mormor, hon kämpade alltid för att alla barnbarnen skulle få lika i allt... 3 godisar till dig, 3 till dig å 3 till dig... Jag vet oxå att det är väldigt viktigt med tydliga regler och begränsningar framför allt nu när vi delar på 5 små liv. Jag vet oxå att rutiner är väldigt viktigt!

När Erik föddes var jag väldigt noga med att han skulle sova i sin egen säng. Bara för att jag hade hört så många skräckhistorier om barn som aldrig kunde finna någon ro i deras egna sängar. Jag har alltid nattat mina barn i deras sängar, har de gått upp på natten har jag alltid nattat dem i deras sängar. Ammade jag på natten, gjorde jag detta i min säng och lade sedan tillbaka dem i deras sängar. Vet ni varför? Jo för i min värld är det oerhört viktigt att jag vet att mina små liv finner tryggheten de behöver i sin egen säng. Att de får ro. Nattsömn är så otroligt viktigt både för barn och utslitna föräldrar. Jag vet att många där ute tycker att bebisen ska ligga nära och känna sin mammas värme gärna 24/7 men jag vet oxå att när barnet är 5 år är det inte lika mysigt med fötter i ansiktet, armbågar i midjan och ett sexliv som är lika med 0.

Jag kan lova er att trots avsakanden om sovplats i mammas säng har mina barn fått mycket kärlek! Massa massa kärlek. Mina barn har alltid från de ca var 2 månader var sovit hela nätter i sina sängar. Sjukdoms undantag finnes kan jag tillägga, då både barn å mamma sovit i barns säng eller mammas säng... Jag vet inte men jag tror att och vet att en lugn och harmonisk nattsömn krävs för både välbefinnande, utveckling, självförtroende och hälsan. Alla 5 liven sover tryggt i sina sängar varje natt... Mamma sover skönt och pappa med! <3

Det jag vill säga med detta är inte att jag har rätt, inte heller att jag har fel. Inte heller att alla mammor har det lätt med barn som inte sover, jag kan inte yttra mig där för mina har alltid sovit. Det jag vill säga är att jag tror att en trygg säng är viktigt och att jag nu mer funderar på vad Martin ser i Zlatan, att jag tycker det är skandal hur man behandlar Jurholt och att det ska bli så jävla gött att vara ledig i morgon, kanske skulle man åka till Överby en sväng...?

Mera lingon åt folket!

Olika tider i livet gör att man mår på olika vis. Vi styrs av vår egen hormonella balans, väder och vind, människorna runt oss och div andra ting. Just nu är jag inne i ett "jagärförjävlafetsnällaskjutmig" stim och hade mer än gärna aldrig mer ätit i hela mitt liv. Nu funkar ju inte verkligheten så riktigt kanske... man måste ju tydligen fungera som människa oxå, för det råkar visst vara ett helt samhälle eller kanske till och med en hel värld som kretsar kring dig. Tydligen behövs du lite varstans för att livet runt omkring ska funka.

 

Jag förundras ofta hur självkänslan kan svänga. Ena dagen har man aldrig varit nöjdare och andra dagen har man knappt ork att leva med sig själv. Vad är skillnaden? Att jag bajsade igår men inte idag?  Är det väder och vind? Är det helt enkelt Martins fel...?! ;) Eller är det så enkelt att jag idag är en dag närmare lingonveckan...

 

Lingonveckan är veckan from hell. Inte nog med att man är äcklig, så är man svullen, håret har hoppat åt helveten, du misstas från en 14 åring på systemet och anmäls för förfalskande av identitet då din hy har mer invånare än "finn"land själv. Det enda du önskar är att du kunde gräva ner dig i en grop i trädgården och ploppa upp lagom fräsch och fin till påsk. Jag undrar: Vad har vi älskvärda små varelser gjort för att förtjäna denna vecka av lidande? Åh va sjutton gubbar har manssvinen gjort för att få vara utan plågor? Jag tycker vi borde få något form av tillägg för psykiskt lidande eller liknande. Risktillägg då du är en fara för dig själv... Vart finns jämnlikheten i samhället?

 

Mera lingon åt folket!

 

The day from hell...

... oh herre Jesus säger jag bara. Denna dagen har vart en kraft ansträning utan dess like. Jag kickade igång dagen med en hjärtattack då jag snozade klockan å sen helt plötsligt vaknade i panik, kände på mig att ojoj, nu är det illa! Ja, illa var det... en kvart kvar till Erik började skolan, vi bor 10 minuters resväg ifrån. Kastade mig upp, kastade på  Erik kläderna, kastade ihop gympapåsen, kastade in ungarna i bilen och kastade mig iväg... Erik stackarn fick svälja mackan i en tugga i bilen. Ogilla starkt att försova sig, som tur är händer inte detta så ofta men när det väl händer ja då brukar resten av dagen vara så gott som förstörd...

Jag och Natalie tog oss hem, käkade lite frulle och mös. Helt plötsligt säger Natalie, men mamma det luktar hund bajs i hela huset. Å hell vad det stank. Vad har hänt? Jo, skit trekammarbrunnen har kastat in handduken och bestämt sig för att skicka tillbaka allt vi spolat ner, japp upp med skitluktvatten, upp med det bara. Jajamen, hela tvättstuga under bajsvatten. Jag ville slita mitt hår, skära av mig näsan å kasta in handduken! What the fuck?!

Kära syster Frida kom som en räddare i nöden, med semla och allt! KÄRLEK! <3 Efter allt skit göra i tvättstugan, bort med bajsvatten, skura, skura, skura, slamma, salmma, slamma, var det dags för den så välförtjänta fikan! Kaffe och semla! :) Vad har hänt? Jo denna fina skapelse, kära familjemedlemmen och min bästa vän kaffekokaren har under mystiska omständigheter gått ur tiden! Må han vila i fri!

Jag tänker nu gå i säng innan något annat händer. Hoppas ni mår bra där ute och tur att jag idag vart ledig annars hade väl folk dött som flugor. Våga man hoppas på bättre lycka i morgon...?

Over and out.

Du vet att du är sjuksköterska (eller borde bli)...

...när du efter en natts sömn drömt om div olika kroppsvätskor. Kanske då du nyligen satt upp en avföringslista på dass för att ha god kontroll över familjens utbyten. Eller då du för barnen börjar predika om hur viktigt det är att titta på sitt bajs. När du sen oxå tillägger att man måste tänka på vad som är bra och inte då du sedan i nästa stund när ena barnet ramlat å slagit sig, tröstar barnet och säger:
"Men lilla vän, det är inte så farligt, benet hänger ju fortfarande kvar å så länge det gör det är det ingen fara! Gullunge! :) <3 Nämen blod, jaja... titta vad fint! Det kommer från en ven, där det syrefattiga blodet går tillbaka till hjärtat..." Det lilla barnet skriker och vill inte alls höra historien av vener och artärer då blodförlustet är ett faktum. Du säger, ja det som inte dödar det härdar. Lindar om och pussar på.

När du sedan själv drabbas av sjukdom, viftar du bort det så lätt så lätt. Vad vore livet utan fulldos Alvedon, ett rör Treo, Omeprazol, lite Betapred och Tavegyl?! Å vad hade du gjort utan ett gäng Diclo och 4 kannor kaffe? Då Gi-blödningen är ett faktum tar du ett gäng extra Omeprazol och 1 kanna kaffe till, för så länge hb håller sig över 70 har väl ingen dött?! Av erfarenheten blir du ju bara en bättre vårdare, inte sant? Du är ju dessutom trogen din tjänst, det är du och Florence! Kan man däva smärtan, lindra febern, stoppa blödningen och bromsa förloppet finns det väl inget som säger att du inte borde i ta dig till jobbet? Om du kan krypa kan du väl åtminstonne göra någon nytta? Tänk på att hela verksamheten står och faller på dig, inte så att du är obytbar men ditt bidrag är guld värt! Enda gången du kanske borde hålla dig hemma är undertiden du kräks, vinterkräkan är ju inget vidare varken för kollergor eller patienter, är det diarre? Ta en karta Imodium det stoppar upp allt, skit, tåg, livet. Blir du så uppblåst att du misstas för din kollega som är gravid i 9:onde månaden? Kom ihåg: Botemedlet finns i läkemedelsrummet under kategorin: Friskvård.

Du vet att du är en sjuksköterska (eller borde bli) när du faktiskt älskar ditt jobb trots blödande magsår, sömnlöshet, håravfall pga av stress, dålig mage, fetma och arbetspass då den enda vettiga du snackat med är sötaste Asta 97 år full av liv! Asta som tackar så mycket för din hjälp, för att du tog dig tid och för din vänlighet. När du sen kommer hem lägger dig på kudden och tänker: ja, det blev allt rätt bra idag ändå, det var ju ingen som dog.

Ironi och kärleken till livet, det är grejer det! :)

Underbart

Det är underbart härligt med lite snö så här en vinter endast kantad av lera och slask.
Det är underbart att komma hem efter en dag på jobbet och bara lägga huvudet på kudden i fem minuter innan det är dags för laga middag.
Det är underbart att klä sig i termobrallor, mössa, halsduk och tjocka vantar.
Det är underbart att ta en kvällspromenad med knarr under fötterna och snö singlandes ner på ditt ansikte.
Det är underbart att komma in klä av sig alla kläder ställa sig framför kylen och stirra på sommarens bokning ala Turkiet.
Det är en underbar känsla att ha något att längta efter.
Jag längtar efter våren och sommaren, en fantastiskt underbar feeling!

Peace out!

Sömnlösheten, döden & jag

När jag skriver detta är kl 02.14, jag ligger sömnlös efter några dagar med feber och konstant sovande. Man blir lite sjuk i huvudet när man ligger och stirrar upp i en mörkt tak, eller i vart fall jag. Han, den dära kärleken, han ligger brevid och andas lugnt. Hunden knör och ena katten snarkar på. Jag hör ett av barnen mummla i sömnen. Annars är det tyst och stilla. Efter att försökt fördriva tiden med lite surfande la jag i från mig telefonen och tänkte att nu är det dags för John blund... Inte då. Osökt började jag fundera på döden. Efter att för en kort stund förlorat synen på ena ögat drog jag snabbt slutsatsen att det måste röra sig om en hjärntumör. Jag hör själv hur korkat detta låter nu, men för en kvart sedan då tankarna vandrade kring döden var jag inte lika road. Jag tänker ju inte på mig själv, jag kan dö om det är min tur. För min egen del har det ingen betydelse. Självklart hade det ju vart jävligt trist men som sagt för min egen del får man väl acceptera livets gång. Jag låg alltså här och tänkte på barnen, tårarna trillade ner för min kind och jag drabbades av mindre andningsbesvär. Vad händer med barnen? Hur skulle de överleva, hur skulle deras liv bli. Min kärlek till dem är ju inte allt, det finns fler som älskar! Men skulle de klara sig utan min kärlek? Skulle de klara sig utan mitt stöd, min guidning i livet? Ja, jag är inte enastående eller för den delen heller obytbar. Och som sagt det är inte bara jag som kan älska. Kanske handlar det trots allt om min egen egoism, att inte få vara med längre och uppleva? Ingen kan styra döden. Ingen kan heller styra ödet eller kärleken. Om jag dör i morgon vill jag ha levt till fullo och gett livet allt jag kan ge. Kärleken är starkare än livet själv kanske har det ingen betydelse hur länge vi levt, kanske ligger fokus på hur mycket kärlek vi gett! Nu ska jag inte dö i morgon hoppas jag, men livet ändras fort, ta vara på dagen, livet, hoppet och kärleken. Å snälla, nu vill jag sova. Natti

Och året var...

2011, året då jag fyllde 28år, jag tog examen som legitimerad sjuksköterska och påbörjade min karriär! Glädje men oxå sorg då man skildes från de nya vänner man under 3 år umgåtts nästan dagligen med.  Det var året då snön låg stabilt som satan och kylan var ett faktum, året då pulkaåkning hann att bli tråkigt. Året då Erik fyllde 7 år och blev en ettakladdare. Då Natalie fyllde 4år och grät in princip konstant i 1 månads tid för hon ville inte vara fyra, hon var faktiskt bara 3... Året bjöd på div festligheter, METALLICA för att nämna en! 2011 fick Martin en släng av "badrumsrenovera tankar" och jag är än idag evigt tacksam att den perioden är över. 2011 blev under slutspurten ett trist, grått och obehagligt år där man inte kan gå utanför dörren utan att se ut som en lerhög. Spännande värre när man tittar ut genom fönstret och allt man vill är bädda ner kroppen å vakna upp i vår någon gång. Året 2011 bjöd på mycket  glädje, skratt och tårar både av lycka och ledsamheter, mest lycka, jag lipar för allt!

Jag vet att detta året, de nya året kommer bjuda mig på mitt livs äventyr! Jag vet att 2012 kommer bli ett år att minnas! Ungarna växer och hittar på härligt underbara tokigheter, alla 5. Martin är så underbart roligt knäpp och min familj och mina vänner ligger mig väldigt varmt om hjärtat. 2012 kommer mycket spännande! Kanske rent av kärlekens år?!

Puss och kram på er och gott nytt!