Viktigt att förstå

Vikten av god förståelse för varandra är väl något vedertaget i hela världen. Respekt och lika värde bör vara grunden för ett välfungerande samhälle. Jag ger dig respekt och kräver då oxå respekt i gengäld.

Fundera på en dag i mina scrubs.

Alla dagar är självklart olika varandra, dock är de dagar för mig med lugn och ro mer sällsynta. För att förstå mig och mina liksinnade kanske det krävs en dag i våra kläder. En akutmottagning är till för patienten med akut sjukdom. En patient med sjukdom ska i första hand utredas och behandlas av primärvården och inte belasta akutsjukvården. Akutsjukvården är till för de i verkligt behov av akutvård. Detta är grunden och oxå det som ställer till mycket besvär. Vi är som redan känt i stora delar av landet, hårt belastade. De som får vänta längst är oftast de som inte är i behov av akut sjukvård. Dessa patienter tar oxå dyrbar tid samt resurser från de i verkligt behov! Det är viktigt att förstå att de kan finnas de som är sjukare, ofta med livshotande tillstånd som måste behandlas och omhändertas först. Vad som skrämmer mig är att de finns många som ej har någon förståelse för sin medmänniska! Självklart är allas upplevelse av sjukdom individuell och dennes upplevelse ska respekteras. Men jag accepterar inte bristen av förståelse för en annan människa. En människa som kanske svävar mellan liv och död. Jag accepterar inte att man tycker att sitt benbesvär sedan 3 månader ska gå före en patient med knappt livet i behåll. Ibland tappar jag mitt tålamod!

Jag vill påminna om att jag ej bestämt mina förutsättningar. Att jag inte bär ansvar för bemanningen, att jag inte har ansvar för väntetiderna, att jag inte ansvarar för den rådande situationen. Jag är inte i stånd till att bestämma mina/våra spelregler. Jag har ingen befogenhet att tillföra mer pengar och resurser till den vård som jag är anställd att utföra. Jag utför vård ibland under förkastliga förutsättningar men jag kan garantera er att jag gör mitt bästa. Jag bär inte ansvar för att du eller din anhörig fått vänta i 8 timmar. Jag kan inte på någotvis påverka det. Jag vill heller därför inte längre få utskällning efter utskällning för att patienter exempelvis får vänta. Jag bär inte ansvaret. Men jag kommer att få skulden om det går åt helvete. Jag har inte bestämt mina förutsättningar. Jag gör allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt men jag är inte på någotvis övermänsklig eller för den delen sänd från ovan. Jag är människa likt dig.

Jag vill påpeka att alla ska kräva god, likvärd och respektfull vård. Vi måste alla kräva mer resurser så att vi kan garantera alla de rättigheter som vi alla faktiskt har. Men respekt för rätt vårdnivå, sin medmänniska och personal som sliter är ett måste! Det tåls att tänka på att det snart är val igen. Vad vill vi ha? Vad ska vi kräva av våra politiker? Bättre villkor i vården? Behöver vi mer pengar till vården? En bättre arbetsmiljö för personalen ger absolut en bättre och säkrare vård! Tänk på att, om våra förutsättningar, villkor, arbetsmiljö och löner förbättras så förbättras oxå din chans till ett bättre omhändertagande och vård. Jag tycker det är självklart att alla ska kräva och ha rätt till en god vård! Rätt vård på rätt vårdnivå inom rimlig tidsram! Alla har lika rätt till lika vård, en god sådan! Jag vill vara stolt och känna mig respekterad över det fantastiska arbete jag faktiskt utför! En överläkare sa en gång till sin AT "Fundera på vem som är sjukvårdens icke erkända ryggrad.... det är inte jag, inte heller du."

Ljuva sommartid

I dessa bråda dagar är semesterplaneringen i fullgång. Många  av er icke vårdpersonal där ute, lutar er förmodligen bara tillbaka och fantiserar om solstolar och paraplydrinkar. För er därute är semestern självklar och förmodligen inget ni reflekterar över, förutom då kanske hur ni ska kunna flyta runt på bästa sätt. Sommaren är ju fantastisk (när den inte regnar bort vill säga).

Semester för mig och jag skulle vilja påstå, typ alla, ska väl vara en härlig sammanhängande period av 4 veckor (minst) där jag är ledig från mitt arbete och fri till att sova till kl 10 varje dag om jag så önskar. En tid för återhämntning för att orka med ytterligare ett år på min arbetsplats. Det ska vara 4 veckor utan arbetsrelaterade problem eller tankar. Frihet helt enkelt.

Min verklighet är något annat. Återigen är jag en del av en värld som fullständigt håller på att haverera! Jag och mina kollegor, inte bara på arbetsplatsen utan mina kollegor på huset samt även runt om i Sverige vet ej om eller hur vi ska kunna få ut de enda 4 sammanhängande veckorna på ett år, där vi för en gångs skull ska kunna släppa vårt arbete och vårt slit för en kort stund. Vi kan inte känna trygghet i att vi verkligen får vår ledighet från det helvete som vi allt för ofta arbetar i! Detta är total skandal!!! Vi kämpar och vi sliter, vi offrar oss för vår arbetsgivare och för patienterna dagligen. Vi känner oss otillräkliga, osynliga, orespekterade och fullständigt ovärdiga då vi och vår arbetsmiljö, vårt arbetsliv dagligen spottas på. Jag ogillar när folk spottar på mig. Gissar att några fler åtminstone känner som jag.

För att vad som sägs kunna lösa semestrarna på vårt sjukhus är att vi ska semestra i 3 perioder. Många av oss tvingas alltså gå på semester redan första veckan i juni eller så sent som först i augusti. Flera av medarbetarna har sök föräldraledig enligt laglig rätt och nu kräver arbetsgivaren intyg för att stärka medarbetarens trovärdighet. Mycket kan man säga och mycket kan man tro men att tvingas visa upp intyg på att du faktiskt har dagar kvar känns oerhört kränkande. Din föräldraledighet är din och bara din, inte arbetsgivarens. Kanske vill arbetsgivaren har födelsebevis oxå? Jag kanske inte ens har några barn utan bara påstår det? Likt allt annat jag uppenbarligen ljuger om och hitter på. Kanske skulle vi gå tillbaka några 100 år i tiden och starta nya instutioner där alla arbetare tvingas bo och leva. Där vi inte får lämna området utan tillstånd.

Jag ber er, tänk efter! Jag är inte sjuksköterska. Jag är Jenny, jag har 2 barn, jag har ett liv, en framtid, jag har intressen och jag kräver faktiskt min frihet. Jag är inte sjuksköterska, jag jobbar som sjuksköterska!

Blablabla...

Sitter här vid frukostbordet men en kopp kaffe och solens strålar i ansiktet. Blundar och känner värmen. Mina tankar springer i 140, som de brukar göra. Kanske skulle man ta en promenad till skogen med barnen? Kanske bara sitta på trappen och lapa sol? Kanske skulle man plugga vidare eller kanske skulle man kunna lösa livets stora frågor? Kanske fila på förändringen som vi  alla väntat på? Jo, tankarna springer snabbt iväg till jobbet. Egentligen är det sjukt att man sitter på ledig stund och funderar på sitt arbete. Jag tänker att jag borde få betalt även på ledig stund då jag aldrig riktigt är ledig.

Många kanske anser att väggen är nära när man inte kan släppa sitt arbete, jag tänker dock att jag är hungrig. Jag är förbannad och jag vill förändra! Man kan säga vad man vill men om några år kommer jag vara trött och förmodligen jävligt bitter och inte orka bry mig, så kanske är det så att man ska ta tillfället i akt? Å btw, ge mig en flaska rött en lördag ska ni får se att jag tänker på annat!

När man jobbar inom ett kvinnodominerande yrke så är det så (för er utan erfarenhet) att det är en jävla massa gnäll. Det gnälls om det ena å det andra. Har man inget konkret så gnäller man på varandra. Jag hatar det! Ska det ordas så orda om vettiga saker! Vem ska ha rätt att bry sig om jag dricker en kopp kaffe för mycket? Vem har rätt att bry sig om jag skrattar för att jag faktiskt ser livet från den ljusa sidan och har som uppenbart vissa, inte fallit ner i den svarta gropen där tydligen skratt verkar förbjudet. Min poäng? Kvinnor är fruktansvärt bra på att gnälla på HELT oväsentliga saker, förmodligen jag oxå, om ni frågar min man... Men för sjutton (bitchslap-ar) - Fokusera! Vi sitter i skiten, ska vi ta oss upp? Halshugg den som förtjänar det, inte den som sitter i samma båt! Tänker: Hur ska vi kunna kräva respekt från världen om vi inte ens kan respektera varandra? Tar en slurp kaffe, det är kallt. Solen värmer i mitt ansiktet. Tar på barnen å drar till skogs. Adjö.