T.R.A.G.I.S.K.T

Vårt problem är ett länge påtalat problem. Jag blir så jävla förbannad, milt sagt, och förlåt mig Gud, men vad i helvete håller vi på med? Sedan hösten har nästan 20 sjuksköterskor sagt upp sig på vår arbetsplats. det motsvarar ca 33%, 1/3 del, en jävla massa om jag ska uttrycka mig så. ALLA av dem är MYCKET kompetenta sjuksköterskor men många års erfarenhet och kompetens! Vi blir av med stora bitar av vårt fundament och kanske bör man ställa sig frågan, varför?

Sedan i höstas har jag och många med mig försökt upplysa om att vår arbetsmiljö, våra villkor, vår respekt är ett STORT problem. Har någon lyssnat? Hela tiden skyller man på andra orsaker. Först slätar man över det verkliga antalet och när det inte går längre början man skylla på persoliga skäl. Nu är botten nådd! Det är med stor sorg i mitt hjärta jag alltför ofta får säga tack och hej till mina kollegor som är mina stöttepelare och fantastiska sjuksköterskor. Nu måste någon inse att det går inte längre att bortförklara! Någon måste ta sitt ansvar och se sin del. Det är ett stort misstag att inte erkänna hur det i verkligheten ser ut.

När dessutom presstjänst säger, jag sammanfattar: Man försöker bemanna upp avdelningen men att det inte blivit ngr förändringar gällande arbetsituationen pga av att det idag är så Sverige ser ut, att det är en tuff branch. Så vill i vart fall jag kräkas. Klart som fan att det handlar om ett ansvar. Det finns ett ansvar hos de med bestämmande rätt! Vi måste ha bättre villkor, bättre arbetsmiljö, mer bemanning och ge oss den lön vi är värda så kan jag lova er att personal kommer stanna kvar. Personal med god kompetens kommer att söka sig jobb i landsting! Inse nu innan det inte finns en kotte kvar!

Jag tänker, kanske är planen att patienten inte ens ska överleva akuten. Jo för att då behöver vi ju exempelvis färre platser på avdelningar å då skulle man ju kunna spara massa pengar. Eller?

Mitt i natten

Här sitter jag i soffan mitt i natten. Vadan detta kan man ju undra? Ett stycke barn vaknade och väckte ett stycke annat barn. De båda barnen trodde att nu var det dags att stiga upp. Problemet? Klockan var 02.15. Status nu 03.04: bägge stycke barn sover efter order och ett stycke jag sitter utan sömn i soffan, alltså här är vi.

 

Jag har om länge försökt att somna om men när denna hjärna sätter i gång sitt arbete är det svårt att bli annat än klarvaken. Jag har vridit och vänt mig och den senaste timmen funderat på div olika ting. Jobbet kom to mind.

 

Man kan ju tro efter allt jag skrivit och sagt att jag är ganska kritisk och negativ till mitt arbete men så är inte riktigt fallet. Jag tror att jag i grund är en mycket trogen anställd och att mitt engagemang borde ses som en resurs och inget annat. Jag är extremt mån om min arbetsplats och önskar inget hellre än att vi ska ha det bäst. Mitt problem och min styrka (kanske) är att jag faktiskt älskar mitt arbete och har så alltid gjort sedan jag började 2008. Dock tycker inte jag 2013, att mitt yrke är mitt kall. Jag har ett liv mer värdefullt utanför mitt jobb och jag är värd en hel del.

 

Mina tankar nu (vilket kan tyckas vara helt sjukt kl 03.04) kretsar kring hur vi åter kan få vår arbetsplats attraktiv och populär. När jag tittar på vården 2013 ser jag likt många andra i branschen ett stort problem. Vårdens problem är den otroligt lilla respekt som finns för de anställda. Min arbetsplats kan inte ändra på det stora hela eller för den delen de ramar gällande löner osv mina chefer får att följa. Men man kan på arbetsplatsen jobba för att stärka personalen trots den hårda värld som råder. Och alla vi har ett ansvar! Vi har ett ansvar att kräva bättre förhållanden både för oss och för patienterna. Vi måste hjälpas åt och kräva vår rätt. Vi kan inte heller acceptera förhållanden som de ser ut idag! Jag tror att det är viktigt att se att kritiken ej är riktad till enskild arbetsplats utan att problemet faktiskt är större och mer komplext än så. Man kan heller inte ta åt sig då vårt arbete och vår arbetsplats får negativ kritik utan se detta som en stor möjlighet att göra om och göra bättre! Kanske oxå att sätta ner foten och faktiskt säga att nu är det nog! Kanske kan man inte arbeta under det som råder eller med den bemanningen man har.

 

Det är bara och endast bara i "kvinnoyrken" som man kan få personalen att känna skuldkänslor. Det är bara "kvinnoyrken" som känner dåligt samvete och en skyldighet till att ställa upp och offra sig. Och visst känns det bra för den stora arbetsgivaren att veta att det löser sig för personal är som en underkastad hängiven hund som offrar sitt ben i striden för sin matte... Visst måste det vara skönt att veta att de anställd trots stenhårda arbetstider, underbetalda löner, kort bemanning, högt inflöde osv osv alltid troget kommer för att göra sin plikt. All heder till Florence och vår profession men vart fan tappade vi bort oss själv på vägen?

 

Man måste förstå att utan hälsa är vi ingenting.  

Jag har sagt det länge, nu säger jag det igen...

Det är fan på tiden att dänga till med strejk! Allt för länge har vi vandrat på våra knän. Allt för länge har vi slitit oss i bitar och allt för länge har vi på golvet fått skit för att våra politiker inte tar sitt ansvar! Det är vi på golvet som sliter ont blod. Vi som får skulden för den rådande vårdsituationen över hela vårt land. Det är vi på golvet som ser våra patienter lida. Vi som oxå får ta hand om deras samt anhörigas frustrationer och aggressioner gällande en OFÖRSVARBAR bristande vård! Det är vi som går med huvudet i golvet då vi skäms för mycket för att se patienten samt dennes anhörig i ögonen, då det råder långa omänskliga väntetider. Det är vi som inte räcker till när belastningen mer än ofta är för tung. Det är inte bara patienterna som lider, vi lider!

Det är nu dags för er som bär ansvar att ta ert ansvar! Det är ni och endast ni som kan hållas ansvariga för den vård som vi är tvungna att bedriva och trots våra pissiga arbetsförhållanden så gör vi vårt jobb men på vägen offrar vi oss själva. På vägen tappar vi oerhörd kompetens tack vare er! Våra bästa och starkaste kollegor tröttnar och flyr! Det finns en bättre värld. Det finns de med bättre villkor samt bättre löner! Vill ni ha tips? Kolla in vårt grannland, där lär ni även hitta flera hundra, kanske 1000-tals av våra erfarna svenska kollegor som tillslut fick nog pga av ert missbruk av den svenska vården. Det är nu det är dags. Det är nu dags att säga nej, en gång för alla! Det är dags att agera. Vem ska ta hand om patienterna en dag om vi väljer att inte gå till vårt arbete? Vem ska ta hand om patienterna om vi vägrar? Det nu dags för er att värdera oss, innan det är försent!

Det är nu förändringen måste ske!

Äntligen har fler sagt sitt. Äntligen kanske någon är tvungen att agera. Äntligen kanske någon förstår att den verklighet vi lever och arbetar i inte längre kan vara som den idag är. Jag hoppas innerligt att det äntligen finns någon som förstår att vården och dess medarbetare MÅSTE prioriteras och värderas efter vår verkliga kunskap och kompetens. Kanske finns det äntligen någon som inser att vi som arbetar med människors liv måste vara mer värda och få en skälig lön för det faktiska jobb vi utför. Äntligen kanske någon förstår att utan oss är ingen någonting!

Det är nu dags, en gång för alla, för alla sjuksköterskor, att ta och kräva respekt! Det är dags att kräva den respekt och värdering som vi alltid förtjänat men aldrig fått. Jag hoppas innerligt att beslutsfattarna tar sitt ansvar och ser sin del! Detta är ett övergripande problem som enkelt kunde lösas med relevanta budgetar efter det faktiska behovet av sjukvård som det idag finns i vårt land! Vi ansvarar för patientens vård! Jag bär ansvaret och jag ska då oxå vara värderad efter det som mitt arbete kräver! Jag hoppas äntligen att ni förstår att mitt arbete faktiskt verkar kräva mer än exempelvis min mans, som hanterar hammare och spik. Alla har vi en del i världen, självklart! Men utan hälsa och liv är ingen någonting.