Vi skriker efter vargen, den är redan här.

Sommar, sommar, sommar... denna ljuva sommartid. Då vi förväntar och förväntas att njuta av både sol, värme och lediga dagar på stranden. Det är semestertider, dags för återhämtning och kvalitetstid med familj och vänner. Vänta lite, jobbar du i vården? Då gäller detta ej dig.

Sommar i vården innebär att du i bästa fall får semester var 3:dje år med resten av familjen. Det innebär att du innan alt efter din semester får arbeta så blod, svett och tårarna sprutar. Vilket också innebär att dina 4 veckors semester inte är värd namnet semester utan snarare bör kallas "den obligatoriska sjukskrivningen" alt. "rehab efter koma". Känslan  "jag dog, såg ljuset men tog mig kravlandes tillbaka" är mer ett faktum än ett undantag.

Ångesten inför sommaren i vården är ärlig och sann. Ni kan säga och tro vad ni vill där ute, vi vet. Vi vet också hur patienter och anhöriga kommer att lida. Vi vet också att patientsäkerheten upprepade gånger kommer att vara grymt hotat om ens befintlig. Vi vet att ni efter sommaren kommer att säga "vi klara det!". Vi säger "phu, tur att ingen mer dog". Vi kan trots 3 års högskoleutbildning inte längre stava till patientsäkerhet. Jag kan garantera er att det inte beror på att vi inte vill, det beror på att vår kapacitet är begränsad. Jag är en och kan bara vara en, inte två, fem eller tio. Inte heller kan jag arbeta för fler och samtidigt stava patientsäkerhet. Det är ungefär som att köra bil och skicka sms samtidigt, det är olagligt. Varför då?

Vi kommer också att tackar gudarna för att inte hela personalstyrkan utan bara några av våra kollegor hade stake nog att säga upp sig! Vi ser hösten, lång, mörk och kall. Vi ser sommaren komma åter, med ångest och panik, nä vänta! Vi ser sen en tid tillbaka hela året som ett enda stort svart ångest moln. Vet ni varför? Sjukvården blöder, den håller på att gå in i chock och dö. Det är dagens sanning! Våra gamla kollegor flyr, våra nya kollegor flyr. Ingen, jag menar verkligen INGEN vill arbeta under våra förutsättningar varken under sommar, vinter eller vår! Vårt problem är större än en sommar. Ert problem är större än en sommar. Någon förvånad? Vänligen räck upp handen.

Vems sanning?

Under gårdagen uppmärksammade P4 väst ett ärende som inträffat på akutmottagningen NÄL. Fruktansvärt, där en kvinna pga av 13 timmars väntetid fått trycksår. Självklart helt oacceptabelt och oförsvarbart, det får inte hända! Jag har dock något att invända mot hur man tydligt skyller ifrån sig och lägger ansvaret på dem längst ner i kedjan.

Situationen ska ha beskrivits som kaotisk men "sjukhuset uppger också att missförhållandet berodde på kompetensbrist hos personalen och motsättningar mellan olika personalgrupper". Vem är ni som yttrat detta?! På vilka grunder?! 


Varje vecka om inte dagligen har vi patienter på akutmottagningar runt om i Sverige som väntar i över 13 timmar. Vi har en växande äldre generation och många av dessa patienter är både sängliggande och multisjuka. Vad tror vi händer med en multisjuk patient under 13 timmars väntan liggandes på en brits på en akutmottagning? Har akutmottagningen resurser att vårda under så många timmar efter de omvårdnadsbehov som finns då belastningen för övrigt är brutal? Beror patienternas väntan pga av kompetensbrist hos personalen och motsättningar mellan olika personalgrupper eller tror vi att det beror på att vi lever i ett Sverige där man munknullat sjukvården till dess yttersta?! Finns det längre några marginaler? 

Vi kräver att vården ska bedrivas av högsta kvalitet men hur kan man möjligen nå dessa mål när det ända som genomsyrar vården är nedskärningar, sparkrav och flykt av personal? Jag blir så jävla förbannad när man skyller sjukvårdens misslyckande på personalen på golvet. Samma personal som inte kunna uppsöka toaletten under ett minst 8 timmars arbetspass pga den enorma belastningen, som inte fått i sig mat pga situationen som sådan! Är det personalen under dessa kaotiska förhållanden som är orsaken till att det brister eller att oacceptabla följder likt historien ovan sker?! Eller gör vi så gott vi kan efter de förutsättningar som tilldelats oss? Vill ni veta en hemlighet? Patientsäkerhet kostar pengar och patientsäkerhet kan inte garanteras av en personal som varken fått äta eller skita!


Jag är så vansinnigt trött på att dagligen stå i korridorerna och förvara er! Det är inte nu och har heller aldrig varit mitt beslut eller min önskan att vårda i korridoren, låta patienter vänta i 13 timmar eller inte alltför sällan upp till ett dygn på akutmottagningen. Inte heller är det jag som bestämt hur många det ska vara i tjänst. Jag kan lovar er att jag förkastar våra förutsättningar till god vård mer än ni. Så mycket att jag ofta tänker på att bli något annat. Det är fruktansvärt att Sverige får mig att vilja byta karriär. Vet ni? Jag är, likt väldigt många med mig, en jävligt bra sjuksköterska. Kanske är jag den som en dag räddar ditt liv. Det kommer att bli Sveriges förlust när jag och många med mig tröttnar. 

Beklagligt, sorgligt och orättvist.

Jag jobbar för en organistation, en arbetgivare som anställt mig och min högskolekompetens för att bedriva god, beprövad, säker och respektfull omvårdnad. Ett ganska nätt litet uppdrag kan man som lekman kanske tycka. En värmande hand på en panna, en lätt strykning över ett sargat bröst. Hjärta mitt är av guld, en ovillkorlig kärlek. En sjuksköterska är jag med ett brinnande kall om att ge alla andra allt hon har, just för att kärlek till mänskligheten och självuppoffring är en självklarhet. Men vänta nu, vad har jag fått för förutsättningar av organisationen eller av Sveriges politiker som beslutar om hur vård ska bedrivas samt vad vård till befolkningen får kosta?

Jag läste i natt (då jag infann mig på min arbetsplats) en artikel publiserad av en av de lokala tidningarna, där en man med känd hjärtsjukdom hade kommit till akuten med hög prioritet, det hade tydligen varit kö i ambulanshallen. Personalen på akuten var mycket stressade, ambulanspersonalen var stressade. Patienten hade fått vänta 4 timmar på att få träffa en läkare. Patienten hade blivit hemskickad med diagnosen "luftvägsbesvär" men hade senare i hemmet samma dag fått en hjärtinfarkt och kommit tillbaka till akutmottagningen avliden.

Jag beklagar verkligen, av hela mitt hjärta det inträffade. Att en människa ska behöva sätta livet till är förskräckligt och helt oacceptabelt. Men jag måste ge min kritikt till någon annan än personalen på akutmottagningen! För det är personalen som smutskastas av tidningen och det är personalen som förlorar förtroende inför allmänheten. Det är personalen, vi, som får stå i korridoren och förklara hur något som detta kan hända inför oroliga, upprörda patienter och arga anhöriga. Det är vi som sliter oss i tu på golvet som oxå blir syndabockar.

Jag vill att vi alla ska fundera på vem som egentligen bär ansvar för de förutsättningar som idag råder på många av landets akutmottagningar. Är det överlag förkastlig, oerfaren och värdelös personal som anställts? Är det så att dem på golvet som påstår sig slita ont blod, som påstår att det alltför ofta är extrem och omänsklig överbelastning på akutmottagningarna, är det vi som påstår oss inte mäkta med och säger oss inte kunna ta ansvar för patientsäkerhetet? Är det vi som far med osanning, vi som är giriga och som bara vill ha mer i lön, är det vi som lipar i media när vi i själva verket tar en kaffe och kaka och tittar på när patienten på 7A dör utan att lyfta ett finger?!  Är det vi på golvet som helt enkelt skiter i vad fan vård och omvårdnad heter? Eller är/finns det ett större problem? Ligger ansvaret för de rådande förutsättningarna för att kunna garantera en god och säker vård på någon annan?

Att vara mycket svårt sjuk och gränsa till ett livshotande tillstånd och få vänta på en läkare i timtal är oftast ovanligt men vid extremt hög belastning sker detta och jag vill hävda att det ALDRIG beror på personalens ointresse eller okunskap! Det beror på att vi är för överbelastade för att kunna vara hos alla patienter samtidigt! Det beror på att det finns ytterligare ett tiotal patienter med akuta livshotande tillstånd och vår kapacitet att klona oss inte finns. Jag är extremt ledsen och sårad. Jag är heller ingen läkare och ställer inga medicinska diagnoser. Jag är inte medicinskt ansvarig. Vi jobbar tätt i team för att optimera vården, för att se patienten och ge patienten allt. Ibland räcker vi inte till. Ibland är kraven orimliga. Vi är alla mäniskor. Vi som arbetar och patienterna. Vi kan inte arbeta som på en fabrik, som på linan hos en fordonstillverkare, vet ni varför? Patienterna är inga maskiner. De är levande varelser av kött och blod, med känslor, förväntningar, krav och behov av bekräftelse, behov av god vård och omvårdnad! Vem bestämmer Sveriges invånares förutsättningar till god vård?

Vi alla.

Idag är jag trött.

Vi kan väl alla komma överens om att sommaren nu tillsynes tycks vara över... Ja, det verkar ju inte bättre och inte heller bör man väl leva i någon slags förnekelse. Skolan drog igång denna veckan, det är kyligare i vinden, jag känner mig helt slut och mina blommor ute verkar närmare döden än vad som kan tänkas vara hälsosamt. Så vad har jag nu på hjärtat?

Under den gångna våren har det skrikits, gormats, varnats och påtalats. Vården har nog aldrig fått så mycket uppmärksamhet och till vilken nytta, ingen verkar fortfarande fatta hur verkligheten, verkligen ser ut! Efter en sommar i kaos med nedskärningar, "semestrar", med ökat patient inflöde känner man sig inte fräschare än ett använt toapapper. Grå, blöt, illaluktande och använd. Så hur har vi haft det nu då?

Vi har toppat toppen x flera, ni vet den där tillfälliga som vart tillfällig i sisådär 4 års tid. Problemet? Jo jag ska försöka förklara så ni alla kan förstå.

Tänker er en fotbollsmatch. Det är vi mot världen. Vi mot Barcelona, Real eller kanske Brasiliens landslag. Problemet är att halva vårt lag visst tagit ledigt, vi har fått låna några vassa inbytare men vi har ändå fått kapa ner laguppställningen då vi fortfarande inte är fulltaliga. Vår ordförande har inte bara sparat in på spelarlöner, utan verkar även skurit ner lite ytterligare på budgeten. Vi spelar numera barfota i foppatofflor och käka gjorde vi senast igår kl 17.30. Vår tränare tycker vi suger för att vi inte presterar tillräckligt. Vi har inte koll på alla motståndare, vi täcker inge bra och dessutom ligger vi under med typ 100-0. Jag råkade trampa av mig min fot men får fortsätta spela då tre av mina medspelare redan kastat in handduken. En valde att sluta under pågående match, en gråter och en kollapsade och har fortfarande inte återfått medvetandet men förväntas dock piggnat på sig i halvtid då det är dags för nya tag. Jag får kritik då jag inte riktigt hållt nollan. Publiken skäller ut mig då jag tillfälligt fick lämna målet för att spela på topp där vi var en anfallare kort, under tiden släpper jag visst in 5 mål. Tydligen är jag värdelös. Äntligen är matchen slut. Min fot smärtar, dessutom har jag tappat min foppatoffel, fan.

Idag är jag trött, tur för mig att i morgon är en annan dag.

Vad är jag värd?

Vem är i stånd att värdera mig? Vi skriker efter mer. Vi är värda mer. Men vet och förstår samhället verkligen vad en sjuksköterska gör? Vet samhället vad en sjuksköterska ansvarar för? 
Vet ni att sjuksköterskan har en central och livsnödvändig roll i arbetet kring patienten. Vet ni att utan sjuksköterskan skulle patienten dagligen mota felaktig behandling. Förstår samhället vad som skulle hända om alla sjuksköterskor, om så bara för en dag, inte gick till jobbet? Kan vi sätta ord på det faktiskta jobb vi utför?

När jag går till jobbet vet jag aldrig hur min dag kommer att se ut. Jag vet inte vilka människor jag kommer att möta eller vilka livsöden. På min arbetsplats förväntas jag ena stunden vårda Asta 90 år med andningsbesvär, 24 åriga Johan med buksmästa, 46 åriga Leif med hjärtinfarkt och lilla Lisa 1 år som kommer in medvetslös av oklar anledning. Jag förväntas ge lika god vård till alla, till dem som bara för några dagar sedan för första gången skådade dagens ljus, till dem mitt i livet, till dem i kris och till dem som snart vidare kommer att få vandra. Jag ska se er alla och till er alla ge den goda och respektfulla vård som ni alla ska stå lika inför. Oavsett ålder, kön, etnisitet, kultur, sexuell läggning, behov eller sjukdom. Min bedömning ligger till grund för vem som behöver prioriteras för att exempelvis få träffa en doktor först. Det är jag som ska identifiera uppenbarliga och livshotande symtom och sjukdom! Min bedömning är livsavgörande för många. Jag ska se er och möta er på ett respektfullt sätt, ge er god omvårdnad, undersöka er, samtidigt som jag oxå ska möta och värna om mina andra 15 patienter (troligen fler) med akutsjukdom. Jag ska hinna dokumentera, svara i telefon, hänvisa, rådgiva, behandla, lindra, trösta, stötta, jaga, ifrågasätta, skydda, värna, livrädda, prata, möta, handleda, skriva, värdera, sortera, prioritera, kontrollera, rapportera, förebygga, åtgärda, respektera och jag ska hinna andas.

Jag vet inte, men jag är övertygad om att samhället inte vet vem jag är eller för den delen vad jag gör. Vad innebär det att vara sjuksköterska och hur bör en sjuksköterska värderas? Vad tror samhället att jag gör och för vem? Jag kan lovar er att jag inte plötsligt blev högutbildad för att det är mitt kall. Jag blev inte likt Maria jungfrubetäckt med en gåva från Gud, lika lite är jag övermänsklig. Jag har svårt att tro att någon skulle påstå att ingenjören som lyfter 10 tusen mer än mig i månaden med samma yrkeserfarenhet valde sitt yrke pga ett kall? Å ni som säger: "Men välj något annat att göra, ingen har tvingat er!"  Till er vill jag bara ställa en fråga: Vem ska ta hand om er eller era anhöriga den dagen ni verkligen svävar mellan liv å död? Vad är viktigast? Materiella ting eller ett människoliv? Vad borde vara ett högst respekterat yrke? Vi som arbetar för att bevara liv? 

Att värdera sig själv kanske är något av det svåraste som finns. Eller så inte. Vi är smittade med den dödliga sjukdomen där brist på självrespekt och självkänsla verkar vara ett övergripande symtom. Våga för fan stå för att du är bra! Riktigt jävla bra! Det är dags att kräva rätt värdering, "en klapp på axeln dagarna" är förbi! Jag vill ha respekt och ett redigt jävla lönepålägg! För det är jag värd.

Viktigt att förstå

Vikten av god förståelse för varandra är väl något vedertaget i hela världen. Respekt och lika värde bör vara grunden för ett välfungerande samhälle. Jag ger dig respekt och kräver då oxå respekt i gengäld.

Fundera på en dag i mina scrubs.

Alla dagar är självklart olika varandra, dock är de dagar för mig med lugn och ro mer sällsynta. För att förstå mig och mina liksinnade kanske det krävs en dag i våra kläder. En akutmottagning är till för patienten med akut sjukdom. En patient med sjukdom ska i första hand utredas och behandlas av primärvården och inte belasta akutsjukvården. Akutsjukvården är till för de i verkligt behov av akutvård. Detta är grunden och oxå det som ställer till mycket besvär. Vi är som redan känt i stora delar av landet, hårt belastade. De som får vänta längst är oftast de som inte är i behov av akut sjukvård. Dessa patienter tar oxå dyrbar tid samt resurser från de i verkligt behov! Det är viktigt att förstå att de kan finnas de som är sjukare, ofta med livshotande tillstånd som måste behandlas och omhändertas först. Vad som skrämmer mig är att de finns många som ej har någon förståelse för sin medmänniska! Självklart är allas upplevelse av sjukdom individuell och dennes upplevelse ska respekteras. Men jag accepterar inte bristen av förståelse för en annan människa. En människa som kanske svävar mellan liv och död. Jag accepterar inte att man tycker att sitt benbesvär sedan 3 månader ska gå före en patient med knappt livet i behåll. Ibland tappar jag mitt tålamod!

Jag vill påminna om att jag ej bestämt mina förutsättningar. Att jag inte bär ansvar för bemanningen, att jag inte har ansvar för väntetiderna, att jag inte ansvarar för den rådande situationen. Jag är inte i stånd till att bestämma mina/våra spelregler. Jag har ingen befogenhet att tillföra mer pengar och resurser till den vård som jag är anställd att utföra. Jag utför vård ibland under förkastliga förutsättningar men jag kan garantera er att jag gör mitt bästa. Jag bär inte ansvar för att du eller din anhörig fått vänta i 8 timmar. Jag kan inte på någotvis påverka det. Jag vill heller därför inte längre få utskällning efter utskällning för att patienter exempelvis får vänta. Jag bär inte ansvaret. Men jag kommer att få skulden om det går åt helvete. Jag har inte bestämt mina förutsättningar. Jag gör allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt men jag är inte på någotvis övermänsklig eller för den delen sänd från ovan. Jag är människa likt dig.

Jag vill påpeka att alla ska kräva god, likvärd och respektfull vård. Vi måste alla kräva mer resurser så att vi kan garantera alla de rättigheter som vi alla faktiskt har. Men respekt för rätt vårdnivå, sin medmänniska och personal som sliter är ett måste! Det tåls att tänka på att det snart är val igen. Vad vill vi ha? Vad ska vi kräva av våra politiker? Bättre villkor i vården? Behöver vi mer pengar till vården? En bättre arbetsmiljö för personalen ger absolut en bättre och säkrare vård! Tänk på att, om våra förutsättningar, villkor, arbetsmiljö och löner förbättras så förbättras oxå din chans till ett bättre omhändertagande och vård. Jag tycker det är självklart att alla ska kräva och ha rätt till en god vård! Rätt vård på rätt vårdnivå inom rimlig tidsram! Alla har lika rätt till lika vård, en god sådan! Jag vill vara stolt och känna mig respekterad över det fantastiska arbete jag faktiskt utför! En överläkare sa en gång till sin AT "Fundera på vem som är sjukvårdens icke erkända ryggrad.... det är inte jag, inte heller du."

Ljuva sommartid

I dessa bråda dagar är semesterplaneringen i fullgång. Många  av er icke vårdpersonal där ute, lutar er förmodligen bara tillbaka och fantiserar om solstolar och paraplydrinkar. För er därute är semestern självklar och förmodligen inget ni reflekterar över, förutom då kanske hur ni ska kunna flyta runt på bästa sätt. Sommaren är ju fantastisk (när den inte regnar bort vill säga).

Semester för mig och jag skulle vilja påstå, typ alla, ska väl vara en härlig sammanhängande period av 4 veckor (minst) där jag är ledig från mitt arbete och fri till att sova till kl 10 varje dag om jag så önskar. En tid för återhämntning för att orka med ytterligare ett år på min arbetsplats. Det ska vara 4 veckor utan arbetsrelaterade problem eller tankar. Frihet helt enkelt.

Min verklighet är något annat. Återigen är jag en del av en värld som fullständigt håller på att haverera! Jag och mina kollegor, inte bara på arbetsplatsen utan mina kollegor på huset samt även runt om i Sverige vet ej om eller hur vi ska kunna få ut de enda 4 sammanhängande veckorna på ett år, där vi för en gångs skull ska kunna släppa vårt arbete och vårt slit för en kort stund. Vi kan inte känna trygghet i att vi verkligen får vår ledighet från det helvete som vi allt för ofta arbetar i! Detta är total skandal!!! Vi kämpar och vi sliter, vi offrar oss för vår arbetsgivare och för patienterna dagligen. Vi känner oss otillräkliga, osynliga, orespekterade och fullständigt ovärdiga då vi och vår arbetsmiljö, vårt arbetsliv dagligen spottas på. Jag ogillar när folk spottar på mig. Gissar att några fler åtminstone känner som jag.

För att vad som sägs kunna lösa semestrarna på vårt sjukhus är att vi ska semestra i 3 perioder. Många av oss tvingas alltså gå på semester redan första veckan i juni eller så sent som först i augusti. Flera av medarbetarna har sök föräldraledig enligt laglig rätt och nu kräver arbetsgivaren intyg för att stärka medarbetarens trovärdighet. Mycket kan man säga och mycket kan man tro men att tvingas visa upp intyg på att du faktiskt har dagar kvar känns oerhört kränkande. Din föräldraledighet är din och bara din, inte arbetsgivarens. Kanske vill arbetsgivaren har födelsebevis oxå? Jag kanske inte ens har några barn utan bara påstår det? Likt allt annat jag uppenbarligen ljuger om och hitter på. Kanske skulle vi gå tillbaka några 100 år i tiden och starta nya instutioner där alla arbetare tvingas bo och leva. Där vi inte får lämna området utan tillstånd.

Jag ber er, tänk efter! Jag är inte sjuksköterska. Jag är Jenny, jag har 2 barn, jag har ett liv, en framtid, jag har intressen och jag kräver faktiskt min frihet. Jag är inte sjuksköterska, jag jobbar som sjuksköterska!