Bitterfittan vs Florence

Ibland blir man bara så himla besviken. Ledsen och arg är bara förnamnet. Men vet ni vad som är fel? Jag bryr mig om andra och annat, men ingen bryr sig om lilla mig. Nu menar jag inte familj och vänner utan i det stora hela. Man är trogen sitt jobb, man är trogen sin tjänst, trogen sitt kall, sin tro (om man nu har en), trogen samhället, men vad i helvete får man för det? Jag får inte ett skit. Jag har aldrig fått ett skit och vet ni vad? Ingen jävel bryr sig om det. Jag är ett dumt pucko som tror gott om andra, tror gott om samhället och tror att om jag ställer upp, ger av mig så kommer andra att se det och ge tillbaka till mig, tror ni på det? Nä. Ingen bryr sig om den lilla människan, ingen bryr sig om lilla mig. Är det synd om mig? Fan heller! Jag har ingen annan att skylla än mig själv. Väx upp för helvete Jenny och sluta vara så jävla godtrogen. För att komma någon vart här i världen ska man i första hand ALLTID se om sig själv! Fuck Florence, din gamla kossa. Det är tack vare dig vi sjuksköterskor (och andra inom vården) är lika högavlönade som amöbor. Det är tack vare Florence ingen jävel tar mig och mina liksinnade på allvar. Tack Florence för ditt kall och för den väg du banat för oss andra som försöker att få rättelse och uppskattning för det vi faktiskt gör. Om vi ändå kunde gått runt på dagarna och vart höga på Kloroform som förr i tiden, inte konstigt att Florence var så jävla positiv, de flesta missbrukarna tror ju att de är Gud om inte annat sänd av honom. Jag är väl möjligen en avkomma av... ja jag vet inte vad....   Over and out.

Giv mig styrka!

Jag läste nu på morgonen, lite sent, gårdagens Bohusläning. Där det står så fin om en riskanalys gjord för att påvisa att patienter felaktikt nekas att åka med ambulans till sjukhus, att ambulanspersonalen skryter om hur många patienter som de lämnat hemma osv. Giv mig styra!!!

För det första får aldrig ambulansen neka någon att åka med, de får inte ens lägga fram det som ett förslag att patienten ska avvakta hemma. Patienten MÅSTE komma på idén själv och får absolut inte ha påverkats i sitt beslut. Detta är många gånger väldigt frustrerande både för personalen i ambulansen men även för den personal som dagligen tar hand om ICKE akutsjuka patienter som ringer efter ambulans, då arbetsbelastningen ökas och de akutsjuka patienterna blir lidande när ambulanserna och akutmottagningen belastas med icke akutsjuka patienter. Och som artikeln då även skriver, kanske det finns gånger då det är ett svårt beslut att ta, att avgöra om patienten behöver akutvård eller ej. Det är helt sant, plocka med dessa patienter in då. Men det finns så många självklara fall där vi som sjuksköterskor faktiskt kan göra en korrekt medicinsk bedömning, då vi sett patienten på plats. Än en gång ska det spottas! Ska ni kritisera någon, KRITISERA ledningen och de som tar beslut gällande vår vård och hur den ska struktureras. Det är helt vansinne det som vi håller på med, men det är inte vi på golvet som bestämmer eller bär ansvar för alltför långa väntetider och lidande i en värld överbelastad till tusen.

Jag säger bara: Sjukvårdsrådgivningen. Där sitter erfarna sjuksköterskor, alltså inte läkare, och bedömmer patienter utifrån ett samtal, behöver patienten akutsjukvård eller ej? De har mandat att säga till paitenten att avvakta och det har rätten att hänvisa patienten till olika instanser så som akutmottagningen. Hur i hela fridens dar kan ett samtal ge en bättre bild av patienten än den bedömningen som görs av en utbildad sjuksköterska, många gånger en narkossyrra på plats hemma hos patienten? Där man för ett samtal, likt SVR och dessutom får en klinisk bild av patienten samt vitala parametrar, ekg, är patienten påverkad? Kladdig, blek, ful färg, andas patienten snabbt, är den varm, kall, vart har den ont, hur, palpöm?, osv osv. Att sjuksköterskan i denna situation har en lägre trovärdighet är för mig helt absurt! Att hon/han har ett lägre mandat och dessutom kritiseras hårdare och anses vara oförmögen att bedömma patientens vårdnivå är för mig galenskap! Ett samtal per telefon eller en bedömning av en välutbildad person på plats, vad värdesätter du?

Jag blir helt matt. Jag tycker vi skrotar allt. Ingen rådgivning, inga begränsningar, kom bara kom. Det är lika väl. In med allt och alla ska ni få se på kaos... Jag tycker bara SÅ synd om de i verkligt behov som lider pga en onödig belastning. Till en akutmottagning söker man vård endast om man är så sjuk att man inte kan vänta till vårdcentralen öppnar i morgon eller då ditt sjukdomstillstånd är livshotande oavsett tid på dygnet. Jag förstår att man många gånger är orolig, det är ju då man behöver ringa någon för att få råd om ens tillstånd, rådet från någon som ser dig borde ju dock väga tyngre än en röst i andra änden av luren...

Vi kämpar alla hårt, jag tycker bara att det är så orättvist att kritisera de som sliter sig sönder. Det är vår verklighet dock ej vi som sätter upp och ansvarar för spelreglerna. Vi arbetar för allas välbefinnande och hälsa, vi arbetar för patienten, det är för dem jag går till jobbet, missförstå mig inte! Jag har världens bästa jobb! Men för att jag ska kunna göra ett korrekt och utföra mitt arbete så professionellt som möjligt behöver jag vissa förutsättningar, en är att det är rätt patienter på rätt vårdnivå. Min uppgift är inte att ta hand om alla patienter min uppgift är att ta hand om de akutsjuka.

Titanic, det sjunkande skeppet.

En fras som den senaste tiden använts flitigt i mina kretsar. Vi är ett glatt och arbetsvilligt gäng på en sisådär 100-150 personer (kan inte siffrorna exakt). Vi är och håller på att bli en del av något så ohållbart att man inte ens vågar tänka på framtiden. I min värld har jag världens bästa jobb. Jag arbetar med det jag vill och det jag utbildade mig för. Dock arbetar jag i en värld där INGEN värdesätter vem jag är eller vad min utbildning står för. Inte nog med att jag har en pisslön INGEN annan med en 3 årig högskoleutbildning ens kommer i närheten av, arbetar jag i en värld där, som i alla andra världar, pengar är allt! Problemet och skillnaden med min värld är att jag arbetar med människor och deras ohälsa, INTE maskiner eller industri. För att bota och lindra andra levande människors lidande kan mitt arbete aldrig få bli en löpandebandprincip. Dock verkar det redan vara så. Vem har tid att ge god omvårdnad när det spottar in ambulanser och du har 40 akutsjuka medicin patienter som ligger på rad. Vem ska du rädda livet på först. Vem ska du lämna åt sitt öde? Du har 15 opåtittade (ej fått träffa en doktor), den stackare på tur har legat sedan 15.58 igår, idag är kl 08.23... Hoppas att patienten fortfarande är vid liv. Är det mitt ansvar? Jag undrar: vem fan bär ansvaret?!?!?!

Än är dock botten ej nådd. Nog för att min arbetsgivare "the big boss" har tagit ett beslut om anställningsstopp för att spara citat "130 miljoner till år 2014"  så ska vår verksamhet ökas med ex antal 10 000 besökare per år då även ortopedin står och knackar på dörren och vill in. Det tragiska i detta är att en ombyggnation som vi så är i behov av, för att kunna utnyttja våra resurser till max och för att i bästa mån kunna erbjuda och ge den mest säkra och bästa vård, ej kommer att ske. Jo, förlåt. En ombyggnation i befintliga lokaler är väl det vi blir bjudna på... vårt behov är än en gång förbisett då allt det handlar om är den galna jakten på pengar. När ska och vem ska inse att vi redan går på knäna?

Jag är inte alls bitter, nej nej. Jag har förvandlats till en jävla bitterfitta! Skäms på er! Jag skäms när jag behöver titta Asta 92 år i ögonen och tala om för henne att hon fortfarande behöver vänta på doktorn trots att hon redan har väntat på en hård brits i korridoren i 6 timmar, jag skäms. Det vi är bäst på att möblera om då bristen på rum och utrymme är PINSAMT otillräcklig. Men nej nej, vi sliter mer på personalen som dagligen ägnar mer tid till att möblera om och köra runt på britsar, med i värsta fall 150 kg patienter på, än att ge god och säker vård. Vi bygger om i befintliga lokaler så vi kan skapa ett nytt rum 3 där patienterna som hamnar där tror att de hamnat i en städskrubb och dessutom får akut panik då det plötsligt drabbas av cellskräck, då rum 3 är mindre än en grav. Å våga inte få ett hjärtstopp då vi varken får plats med personal eller deff, har du tur kanske vi kan kasta in en lapp med HLR instruktioner till din anhörig. Nä jag är inte bitter, jag förstår bara inte hur ni på era höga hästar inte kan förstå. Vart finns er empati och er kärlek till er medmänniska? Och vem, tala om för mig: vem fan bär ansvaret för patienterna?

Jag mötte en kvinna härom dagen. Jag möter 100-tals människor varje dag i mitt yrke, många av dem passerar utan att lämna spår. Andra etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i ens tankar under lång tid.
Jag mötte en kvinna härom dagen, hon finns kvar i mina tankar fortfarande. Hon berörde mig. Kanske ligger hon kvar i mitt minne i några dagar till, kanske finns hon kvar för evigt. Ibland önskar jag att jag kunde göra mer. Att jag var tillräcklig. De flesta av oss är sällan tillräckliga. Tråkigt. Är det inte jobbet som kräver mer av dig, är det familjen, samhället eller världen. Hur man än vrider och vänder på sig finns det alltid de som kräver mer. Jag är mer än gärna mer. Dock verkar ingen av oss besitta superkrafter, det kan vara bra att tänka på ibland.
Jag mötte en kvinna häromdagen och ibland räcker inte orden till. Känslan går knappast att beskrivas, den måste upplevas, ni som upplevt, ni förstår. Det är med värme jag minns.

Jag är lycklig, man blir lycklig av sol, man blir lycklig av värme, man blir lycklig av vänner och av kärlek! Jag blir lycklig av tanken att det är 8 veckor kvar till semestern, 9 veckor kvar till 2 veckor i Turkland, sol och värme här och nu. Kan det bli bättre?! PensionärJenny kommer igång när solens strålar värmer. Idag har vi/jag odlat morötter, persilja, sallad, rädisor och jordgubbar, pysslat och mysslat... Jag är lycklig! Man kan inte annat bli då vädergudarna visar sig från sin bästa sida, sen är jag ju ledig till lördag em oxå, det gör ju inte livet mer ledsamt direkt. Man får ta vara på dagarna, man vet aldrig hur länge dagarna är dina att leva på. I morgon är en annan dag.