Titanic, det sjunkande skeppet.

En fras som den senaste tiden använts flitigt i mina kretsar. Vi är ett glatt och arbetsvilligt gäng på en sisådär 100-150 personer (kan inte siffrorna exakt). Vi är och håller på att bli en del av något så ohållbart att man inte ens vågar tänka på framtiden. I min värld har jag världens bästa jobb. Jag arbetar med det jag vill och det jag utbildade mig för. Dock arbetar jag i en värld där INGEN värdesätter vem jag är eller vad min utbildning står för. Inte nog med att jag har en pisslön INGEN annan med en 3 årig högskoleutbildning ens kommer i närheten av, arbetar jag i en värld där, som i alla andra världar, pengar är allt! Problemet och skillnaden med min värld är att jag arbetar med människor och deras ohälsa, INTE maskiner eller industri. För att bota och lindra andra levande människors lidande kan mitt arbete aldrig få bli en löpandebandprincip. Dock verkar det redan vara så. Vem har tid att ge god omvårdnad när det spottar in ambulanser och du har 40 akutsjuka medicin patienter som ligger på rad. Vem ska du rädda livet på först. Vem ska du lämna åt sitt öde? Du har 15 opåtittade (ej fått träffa en doktor), den stackare på tur har legat sedan 15.58 igår, idag är kl 08.23... Hoppas att patienten fortfarande är vid liv. Är det mitt ansvar? Jag undrar: vem fan bär ansvaret?!?!?!

Än är dock botten ej nådd. Nog för att min arbetsgivare "the big boss" har tagit ett beslut om anställningsstopp för att spara citat "130 miljoner till år 2014"  så ska vår verksamhet ökas med ex antal 10 000 besökare per år då även ortopedin står och knackar på dörren och vill in. Det tragiska i detta är att en ombyggnation som vi så är i behov av, för att kunna utnyttja våra resurser till max och för att i bästa mån kunna erbjuda och ge den mest säkra och bästa vård, ej kommer att ske. Jo, förlåt. En ombyggnation i befintliga lokaler är väl det vi blir bjudna på... vårt behov är än en gång förbisett då allt det handlar om är den galna jakten på pengar. När ska och vem ska inse att vi redan går på knäna?

Jag är inte alls bitter, nej nej. Jag har förvandlats till en jävla bitterfitta! Skäms på er! Jag skäms när jag behöver titta Asta 92 år i ögonen och tala om för henne att hon fortfarande behöver vänta på doktorn trots att hon redan har väntat på en hård brits i korridoren i 6 timmar, jag skäms. Det vi är bäst på att möblera om då bristen på rum och utrymme är PINSAMT otillräcklig. Men nej nej, vi sliter mer på personalen som dagligen ägnar mer tid till att möblera om och köra runt på britsar, med i värsta fall 150 kg patienter på, än att ge god och säker vård. Vi bygger om i befintliga lokaler så vi kan skapa ett nytt rum 3 där patienterna som hamnar där tror att de hamnat i en städskrubb och dessutom får akut panik då det plötsligt drabbas av cellskräck, då rum 3 är mindre än en grav. Å våga inte få ett hjärtstopp då vi varken får plats med personal eller deff, har du tur kanske vi kan kasta in en lapp med HLR instruktioner till din anhörig. Nä jag är inte bitter, jag förstår bara inte hur ni på era höga hästar inte kan förstå. Vart finns er empati och er kärlek till er medmänniska? Och vem, tala om för mig: vem fan bär ansvaret för patienterna?