Skamligt att säga ifrån?

Jag fick höra igår av någon jag inte har en susning om vem det är att personalen där jag jobbar beter sig oprofessionellt och skamligt för att vi kritiserar ett ohållbart sätt att bedriva en verksamhet på. Jag fick höra att det inte är "etiskt" att kritisera patienter eller anhöriga. Jag blev så besviken!!!

Jag kritiserar INTE patienter, jag kritiserar samhället och politiken till att bedriva en vårdverksamhet! Inte bara inom sjukhusets väggar utan oxå ex kommuner, vårdcentraler och alla som bedriver vård!

Det är inte ok att dementa Olle ska skickas in till sjukhuset utan personal! Det är kommunens ansvar att se till att det finns resurser!
Det är inte Hannas fel när hon söker akut för buksmärta i 6 månader, oförändrat status, då hon blivit hänvisad av sjukvårdsrådgivningen.
Det är inte heller Gretas fel som kommer på remiss från vårdcentralen för nedsatt allmäntillstånd sedan 2 månader tillbaka...

Alla måste ta ansvar för sina patienter och anhöriga! En akutverksamhet är till för akut sjuka och inte tillför allmänhetens allmänna krämpor. De som blir lidande är de akutsjuka och självklart lider de som får vänta timma efter timma bara för att vård inte söks eller kan ges på rätt vårdnivå. Alla har vi ett ansvar och har vi valt att arbeta inom vården kanske är det på tiden och fundera på för vems skull?! Att akuten är överbelastad är inte bara akutens bekymmer eller problem, detta är ett problem som vi alla inom branschen är delaktiga i. Alla vårdkedjor måste ta ansvar och möta sina patienter för att patienterna ska få rätt vård på rätt plats och inom korrekt tid.

Vi bär ett ansvar och om någon far illa under mitt pass är det jag som är ansvarig, det tåls att tänka på då vi små inte lyssnas på då något inte är hållbart, trots att de är vi som ansvarar för patienterna.

Ingen av oss kan uttrycka sig om vi inte har erfarenheten eller upplevelsen. Har du inte arbetat i kaoset kan du inte heller yttra dig om hur det är, vem som gör si eller vem som gör så, inte heller om vem som borde skämmas eller inte.

Ska vi kunna få en bättre värld att leva i måste vi oxå säga i från och arbeta för förändring det gäller allt, inte bara sjukvården! Utan din röst är du ingenting.

För vems skull?

Jag älskar mitt arbete. Jag älskar att jobba så svetten lackar, att styra upp ordningen i ett kaos, att få kontroll över situatíoner man inte trodde var möljigt att få kontroll på. Jag tycker det är fantatiskt roligt att få göra gott och se att den behandligen man ger eller kanske bara ibland att finnas där gör skillnad. Dock finns det gränser.

Gränsen är nådd då man faktiskt riskerar människors liv och hälsa. Att jobba på en akutmottagning innebär att många utav de sökande patienterna kunde fått sin vård på sin vårdcentral eller ev på jourcentralen obekväm tid och att när dessa sökande får vänta i flera flera timmar att det skrivs om hur dåligt vården är, men att de oxå gör så att de, som verkligen är i behov av akutvård blir lidande och inte får den vården de behöver i tid. Jag förstår att ditt problem är ditt problem och ingen kan förstå tygnden av ditt problem eftesom din upplevelse är din och inte min. Jag tycker bara att det är fruktansvärt att se att de i verkligt behov blir lidande och att förståelsen för sin medmänniska i många fall är så skrämmande liten!

Det är så att patienten med snuva kanske får vänta om det kommer svårt akutsjuka människor där det handlar om liv och död, synd bara att patienten med snuva inte förstår. Det är oxå synd när anhöriga börjar gapa på dementa Olle för att han ropar och har så gjort i 4 timmar, Olle har kommit själv för att boendet där Olle är trygg inte hade resurser att följa med Olle till sjukhuset, Olle är bara rädd och blir dessutom under sin vistelse "hotad" av en anhörig till en annan som inte orkar "lyssna mer"... Var är medmänsklighet?

Jag älskar mitt jobb, jag blir bara lite besviken ibland på människa i sig och på de höga hönsen som inte kan inse att resurser till sjukvården är i allmänhetens STÖRTA INTRESSE!!! Att spara pengar eller tjäna pengar på vård är inte möjligt eller acceptabelt eller med de enkla orden "Fan inte okej!". Tyvärr förstår man bara det när man ligger sjuk på en hård brits på akutmottagning i korridoren med 200 andra patienter och har väntat på doktorn i över 16 timmar, tyvärr händer detta inte de som har råd att köpa sig bättre villkor.

Detta är exempel på hur, var och vem, alltså ingen bruten sekretess, det jag skrivit är ihop plock från mina erfarenheter och upplevelser, mina tankar kring ett ohållbart tänkande och agerande, problemet ligger inte på golvet, inse det nu.

Veckans värsta dag!

Det finns ingen dag i veckan som har sådan depressiv inverkar som söndagen. Varje söndag känner man sig mer död än levande, trots att man ibland även är ledig måndag. Men just söndag... vilodagen, mer skitdagen skulle jag vilja påstå. Vad ska man göra? Vad ska man hitta på? Vad ska man ta sig till? Kreativiteten har hoppat åt helvete. Tackar vet jag onsdagsmotivationen.

Jag sitter här, tråkig och grå. Blickar ut genom fönstret å känner mig ännu mera dassig. Slaskt, is, lera, grått och äckligt, fukigt, kallt... Jag längtar så efter sol och värme att jag snart dör. Går jag förbi spegeln blir jag ännu mer deprimerad, är ju fan mer transparant än någonsin. Det är hemskt tråkigt när omgivningen misstänker att man rymt från bårhuset.

Vad sjutton ska man hitte på idag? Var ute med hunden en sväng och halkade runt, värre än bambi på hal is. Tacksam var jag när jag klev innanför dörren med båda höfterna i behåll. Ska nog släppa ut barnen med skridskor på, för deras egen säkerhets skull. Har jag sagt det att jag längtar ihjäl mig efter VÄRME!?!?!   

Trevlig söndag på er, jag tror jag går och lägger mig igen.

Jag begrundar livets alla små ting...

Jag tänker att det finns så mycket omkring som så lätt både kan stärka dig men i andra stunden stjälpa dig. Just för stunden drabbades jag av ett sådant där lyckorus... Ett lyckorus kommer plötsligt, oväntat men Gud så uppskattat! Du kommer på hur du själv står och ler (utan anledning), det är ett stor fint överdrivet grin som täcker ungefär halva ditt ansikte. Det är svårt att avgöra om du drabbats av extrema buksmärtor eller om du faktiskt bara är otroligt lycklig. Det går samtidigt en varm känsla genom kroppen, det är i samma ögonblick du tackar Gud för knipövningar eller helt enkelt önskar dig ett halvt packet Tena i brallan. Värmevågen skulle kunna jämnföras med kontrasten de sprutar i dig på röntgen för er som "been there done that". Du kommer på så mycket saker det finns i världen att vara tacksam över: livet, människorna, barnen, din älskade. Du sprudlar o lyckliga människa.

Tyvärr vaknar du med ett ryck från din frusna pose med grinet i fejan å kisset i brallan. En av ungarna har startat krig i hallen, mission avliva alla levande varelse å hälsad vare Darth Vader, Captain Jack och ev Harry Potter. Död åt Barbie, My little pony, alla världens mjukisdjur! -Hello! gallskrikande tjejbarn som inte alls vill hugga huvudet av kaninerna eller bränna Skrållan på bål. Kisset e kallt. Du flyr till köket där du finner världens största hög med disk (2 tallrikar, 3 glas å en stekpanna) samt en kaffe drickande älskling med sin iPhone. Du känner för att gråta, undrar va fan du gjort världen och varför i helvetet det är stökigt över allt. Kanske bör det noteras att det rör sig 2 kuddar på golvet i vardagsrummet, lite disk å en hög med tvätt i badrummet... Du tar ett gäng djupa andetag, fantiserar om en flaska vin, en solig sandstrand, muskulösa män (ev), öppnar ögonen och tänker att ja, imorgon är en annan dag. Du städar i ordning i ca 200 km/tim ala duracellkanin, säljer barn till välbehövande eller bara första bästa, du tvinar el sambo till slaveri vilket återigen leder livet in i harmoni.

Typ en dag som alla andra, eller är det bara jag...?

Vart är världen påväg?!

Allt för ofta undrar jag vart denna värld är påväg?! Är det inte barn som får knivar i halsen på skolgården är det galningar som skjuter varandra på öppna gator eller missär och elände i vården pga orimliga nedskärningar... så är det fan ett stolpskott (stolpiller ville rättstavaren skriva... tåls att tänka på...) till stadsminister som tycker att pensionsålder bör höjas till 75 år. Å jo, visst skulle det kanske vara frivilligt men vet ni vem som i slutänden kommer drabbas?!

Inte är det slipsnissen som lyfter 100 papp i månaden! Nä vet ni vad, det är Ingrid 75 som i 50 år jobbat som undersköterska. Stackars Ingrid som misstas för att vara patient när hon med sin rullator skyver Asta 95år till avdelningen. Ingrid yrar dessutom bort sig lite då hon visst drabbats av en släng demens och råka dumpa stackars Asta i personalbutiken där man tydlingen nu förtiden kan inhandla fossiler. Nog kunde ju Ingrid kanske gått i pension tidigare om det inte hade varit för hennes ekonomiska situation, det är ju fasligt dyrt att köpa mat, betala hyran och lämna rullatorn på service. Kära herr Reindfeldt han kan dock mussla runt i sitt kontor och så länge han inte förblöder pga av ett papercut har han en ganska säker och trygg tillvaro och dessutom en lön värt att dö för.

Jag hade hoppats att när det är dags för min pension att jag skulle få njuta av livet och känna att jag kan unna mig lugn å ro och uppleva livskvalité. Japp, när det är dags för mig att kasta in handduken kommer jag vara lagom fräsch och mer eller mindre klar för kistan. Men vem behöver pensionärs resor till varmare breddgrader, PRO eller kafferep med rynkiga väninnor?! Det är lika bra att inse att jag, den lilla människan är en slav i de rikas värld. Vem fan bryr sig om mig så länge jag inte har ett konto som säger: MILJONÄR! Fuck the world säger jag bara och hoppas innerligt att folk snart kan fatta var fan Sverige är påväg och att de som har mycke bara bryr sig om de som har mer! Vad hände med rättvisa och medmänsklighet?!