Jag tänker att det finns så mycket omkring som så lätt både kan stärka dig men i andra stunden stjälpa dig. Just för stunden drabbades jag av ett sådant där lyckorus... Ett lyckorus kommer plötsligt, oväntat men Gud så uppskattat! Du kommer på hur du själv står och ler (utan anledning), det är ett stor fint överdrivet grin som täcker ungefär halva ditt ansikte. Det är svårt att avgöra om du drabbats av extrema buksmärtor eller om du faktiskt bara är otroligt lycklig. Det går samtidigt en varm känsla genom kroppen, det är i samma ögonblick du tackar Gud för knipövningar eller helt enkelt önskar dig ett halvt packet Tena i brallan. Värmevågen skulle kunna jämnföras med kontrasten de sprutar i dig på röntgen för er som "been there done that". Du kommer på så mycket saker det finns i världen att vara tacksam över: livet, människorna, barnen, din älskade. Du sprudlar o lyckliga människa.
Tyvärr vaknar du med ett ryck från din frusna pose med grinet i fejan å kisset i brallan. En av ungarna har startat krig i hallen, mission avliva alla levande varelse å hälsad vare Darth Vader, Captain Jack och ev Harry Potter. Död åt Barbie, My little pony, alla världens mjukisdjur! -Hello! gallskrikande tjejbarn som inte alls vill hugga huvudet av kaninerna eller bränna Skrållan på bål. Kisset e kallt. Du flyr till köket där du finner världens största hög med disk (2 tallrikar, 3 glas å en stekpanna) samt en kaffe drickande älskling med sin iPhone. Du känner för att gråta, undrar va fan du gjort världen och varför i helvetet det är stökigt över allt. Kanske bör det noteras att det rör sig 2 kuddar på golvet i vardagsrummet, lite disk å en hög med tvätt i badrummet... Du tar ett gäng djupa andetag, fantiserar om en flaska vin, en solig sandstrand, muskulösa män (ev), öppnar ögonen och tänker att ja, imorgon är en annan dag. Du städar i ordning i ca 200 km/tim ala duracellkanin, säljer barn till välbehövande eller bara första bästa, du tvinar el sambo till slaveri vilket återigen leder livet in i harmoni.
Typ en dag som alla andra, eller är det bara jag...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar