Beklagligt, sorgligt och orättvist.

Jag jobbar för en organistation, en arbetgivare som anställt mig och min högskolekompetens för att bedriva god, beprövad, säker och respektfull omvårdnad. Ett ganska nätt litet uppdrag kan man som lekman kanske tycka. En värmande hand på en panna, en lätt strykning över ett sargat bröst. Hjärta mitt är av guld, en ovillkorlig kärlek. En sjuksköterska är jag med ett brinnande kall om att ge alla andra allt hon har, just för att kärlek till mänskligheten och självuppoffring är en självklarhet. Men vänta nu, vad har jag fått för förutsättningar av organisationen eller av Sveriges politiker som beslutar om hur vård ska bedrivas samt vad vård till befolkningen får kosta?

Jag läste i natt (då jag infann mig på min arbetsplats) en artikel publiserad av en av de lokala tidningarna, där en man med känd hjärtsjukdom hade kommit till akuten med hög prioritet, det hade tydligen varit kö i ambulanshallen. Personalen på akuten var mycket stressade, ambulanspersonalen var stressade. Patienten hade fått vänta 4 timmar på att få träffa en läkare. Patienten hade blivit hemskickad med diagnosen "luftvägsbesvär" men hade senare i hemmet samma dag fått en hjärtinfarkt och kommit tillbaka till akutmottagningen avliden.

Jag beklagar verkligen, av hela mitt hjärta det inträffade. Att en människa ska behöva sätta livet till är förskräckligt och helt oacceptabelt. Men jag måste ge min kritikt till någon annan än personalen på akutmottagningen! För det är personalen som smutskastas av tidningen och det är personalen som förlorar förtroende inför allmänheten. Det är personalen, vi, som får stå i korridoren och förklara hur något som detta kan hända inför oroliga, upprörda patienter och arga anhöriga. Det är vi som sliter oss i tu på golvet som oxå blir syndabockar.

Jag vill att vi alla ska fundera på vem som egentligen bär ansvar för de förutsättningar som idag råder på många av landets akutmottagningar. Är det överlag förkastlig, oerfaren och värdelös personal som anställts? Är det så att dem på golvet som påstår sig slita ont blod, som påstår att det alltför ofta är extrem och omänsklig överbelastning på akutmottagningarna, är det vi som påstår oss inte mäkta med och säger oss inte kunna ta ansvar för patientsäkerhetet? Är det vi som far med osanning, vi som är giriga och som bara vill ha mer i lön, är det vi som lipar i media när vi i själva verket tar en kaffe och kaka och tittar på när patienten på 7A dör utan att lyfta ett finger?!  Är det vi på golvet som helt enkelt skiter i vad fan vård och omvårdnad heter? Eller är/finns det ett större problem? Ligger ansvaret för de rådande förutsättningarna för att kunna garantera en god och säker vård på någon annan?

Att vara mycket svårt sjuk och gränsa till ett livshotande tillstånd och få vänta på en läkare i timtal är oftast ovanligt men vid extremt hög belastning sker detta och jag vill hävda att det ALDRIG beror på personalens ointresse eller okunskap! Det beror på att vi är för överbelastade för att kunna vara hos alla patienter samtidigt! Det beror på att det finns ytterligare ett tiotal patienter med akuta livshotande tillstånd och vår kapacitet att klona oss inte finns. Jag är extremt ledsen och sårad. Jag är heller ingen läkare och ställer inga medicinska diagnoser. Jag är inte medicinskt ansvarig. Vi jobbar tätt i team för att optimera vården, för att se patienten och ge patienten allt. Ibland räcker vi inte till. Ibland är kraven orimliga. Vi är alla mäniskor. Vi som arbetar och patienterna. Vi kan inte arbeta som på en fabrik, som på linan hos en fordonstillverkare, vet ni varför? Patienterna är inga maskiner. De är levande varelser av kött och blod, med känslor, förväntningar, krav och behov av bekräftelse, behov av god vård och omvårdnad! Vem bestämmer Sveriges invånares förutsättningar till god vård?

Vi alla.

Idag är jag trött.

Vi kan väl alla komma överens om att sommaren nu tillsynes tycks vara över... Ja, det verkar ju inte bättre och inte heller bör man väl leva i någon slags förnekelse. Skolan drog igång denna veckan, det är kyligare i vinden, jag känner mig helt slut och mina blommor ute verkar närmare döden än vad som kan tänkas vara hälsosamt. Så vad har jag nu på hjärtat?

Under den gångna våren har det skrikits, gormats, varnats och påtalats. Vården har nog aldrig fått så mycket uppmärksamhet och till vilken nytta, ingen verkar fortfarande fatta hur verkligheten, verkligen ser ut! Efter en sommar i kaos med nedskärningar, "semestrar", med ökat patient inflöde känner man sig inte fräschare än ett använt toapapper. Grå, blöt, illaluktande och använd. Så hur har vi haft det nu då?

Vi har toppat toppen x flera, ni vet den där tillfälliga som vart tillfällig i sisådär 4 års tid. Problemet? Jo jag ska försöka förklara så ni alla kan förstå.

Tänker er en fotbollsmatch. Det är vi mot världen. Vi mot Barcelona, Real eller kanske Brasiliens landslag. Problemet är att halva vårt lag visst tagit ledigt, vi har fått låna några vassa inbytare men vi har ändå fått kapa ner laguppställningen då vi fortfarande inte är fulltaliga. Vår ordförande har inte bara sparat in på spelarlöner, utan verkar även skurit ner lite ytterligare på budgeten. Vi spelar numera barfota i foppatofflor och käka gjorde vi senast igår kl 17.30. Vår tränare tycker vi suger för att vi inte presterar tillräckligt. Vi har inte koll på alla motståndare, vi täcker inge bra och dessutom ligger vi under med typ 100-0. Jag råkade trampa av mig min fot men får fortsätta spela då tre av mina medspelare redan kastat in handduken. En valde att sluta under pågående match, en gråter och en kollapsade och har fortfarande inte återfått medvetandet men förväntas dock piggnat på sig i halvtid då det är dags för nya tag. Jag får kritik då jag inte riktigt hållt nollan. Publiken skäller ut mig då jag tillfälligt fick lämna målet för att spela på topp där vi var en anfallare kort, under tiden släpper jag visst in 5 mål. Tydligen är jag värdelös. Äntligen är matchen slut. Min fot smärtar, dessutom har jag tappat min foppatoffel, fan.

Idag är jag trött, tur för mig att i morgon är en annan dag.

Vad är jag värd?

Vem är i stånd att värdera mig? Vi skriker efter mer. Vi är värda mer. Men vet och förstår samhället verkligen vad en sjuksköterska gör? Vet samhället vad en sjuksköterska ansvarar för? 
Vet ni att sjuksköterskan har en central och livsnödvändig roll i arbetet kring patienten. Vet ni att utan sjuksköterskan skulle patienten dagligen mota felaktig behandling. Förstår samhället vad som skulle hända om alla sjuksköterskor, om så bara för en dag, inte gick till jobbet? Kan vi sätta ord på det faktiskta jobb vi utför?

När jag går till jobbet vet jag aldrig hur min dag kommer att se ut. Jag vet inte vilka människor jag kommer att möta eller vilka livsöden. På min arbetsplats förväntas jag ena stunden vårda Asta 90 år med andningsbesvär, 24 åriga Johan med buksmästa, 46 åriga Leif med hjärtinfarkt och lilla Lisa 1 år som kommer in medvetslös av oklar anledning. Jag förväntas ge lika god vård till alla, till dem som bara för några dagar sedan för första gången skådade dagens ljus, till dem mitt i livet, till dem i kris och till dem som snart vidare kommer att få vandra. Jag ska se er alla och till er alla ge den goda och respektfulla vård som ni alla ska stå lika inför. Oavsett ålder, kön, etnisitet, kultur, sexuell läggning, behov eller sjukdom. Min bedömning ligger till grund för vem som behöver prioriteras för att exempelvis få träffa en doktor först. Det är jag som ska identifiera uppenbarliga och livshotande symtom och sjukdom! Min bedömning är livsavgörande för många. Jag ska se er och möta er på ett respektfullt sätt, ge er god omvårdnad, undersöka er, samtidigt som jag oxå ska möta och värna om mina andra 15 patienter (troligen fler) med akutsjukdom. Jag ska hinna dokumentera, svara i telefon, hänvisa, rådgiva, behandla, lindra, trösta, stötta, jaga, ifrågasätta, skydda, värna, livrädda, prata, möta, handleda, skriva, värdera, sortera, prioritera, kontrollera, rapportera, förebygga, åtgärda, respektera och jag ska hinna andas.

Jag vet inte, men jag är övertygad om att samhället inte vet vem jag är eller för den delen vad jag gör. Vad innebär det att vara sjuksköterska och hur bör en sjuksköterska värderas? Vad tror samhället att jag gör och för vem? Jag kan lovar er att jag inte plötsligt blev högutbildad för att det är mitt kall. Jag blev inte likt Maria jungfrubetäckt med en gåva från Gud, lika lite är jag övermänsklig. Jag har svårt att tro att någon skulle påstå att ingenjören som lyfter 10 tusen mer än mig i månaden med samma yrkeserfarenhet valde sitt yrke pga ett kall? Å ni som säger: "Men välj något annat att göra, ingen har tvingat er!"  Till er vill jag bara ställa en fråga: Vem ska ta hand om er eller era anhöriga den dagen ni verkligen svävar mellan liv å död? Vad är viktigast? Materiella ting eller ett människoliv? Vad borde vara ett högst respekterat yrke? Vi som arbetar för att bevara liv? 

Att värdera sig själv kanske är något av det svåraste som finns. Eller så inte. Vi är smittade med den dödliga sjukdomen där brist på självrespekt och självkänsla verkar vara ett övergripande symtom. Våga för fan stå för att du är bra! Riktigt jävla bra! Det är dags att kräva rätt värdering, "en klapp på axeln dagarna" är förbi! Jag vill ha respekt och ett redigt jävla lönepålägg! För det är jag värd.

Viktigt att förstå

Vikten av god förståelse för varandra är väl något vedertaget i hela världen. Respekt och lika värde bör vara grunden för ett välfungerande samhälle. Jag ger dig respekt och kräver då oxå respekt i gengäld.

Fundera på en dag i mina scrubs.

Alla dagar är självklart olika varandra, dock är de dagar för mig med lugn och ro mer sällsynta. För att förstå mig och mina liksinnade kanske det krävs en dag i våra kläder. En akutmottagning är till för patienten med akut sjukdom. En patient med sjukdom ska i första hand utredas och behandlas av primärvården och inte belasta akutsjukvården. Akutsjukvården är till för de i verkligt behov av akutvård. Detta är grunden och oxå det som ställer till mycket besvär. Vi är som redan känt i stora delar av landet, hårt belastade. De som får vänta längst är oftast de som inte är i behov av akut sjukvård. Dessa patienter tar oxå dyrbar tid samt resurser från de i verkligt behov! Det är viktigt att förstå att de kan finnas de som är sjukare, ofta med livshotande tillstånd som måste behandlas och omhändertas först. Vad som skrämmer mig är att de finns många som ej har någon förståelse för sin medmänniska! Självklart är allas upplevelse av sjukdom individuell och dennes upplevelse ska respekteras. Men jag accepterar inte bristen av förståelse för en annan människa. En människa som kanske svävar mellan liv och död. Jag accepterar inte att man tycker att sitt benbesvär sedan 3 månader ska gå före en patient med knappt livet i behåll. Ibland tappar jag mitt tålamod!

Jag vill påminna om att jag ej bestämt mina förutsättningar. Att jag inte bär ansvar för bemanningen, att jag inte har ansvar för väntetiderna, att jag inte ansvarar för den rådande situationen. Jag är inte i stånd till att bestämma mina/våra spelregler. Jag har ingen befogenhet att tillföra mer pengar och resurser till den vård som jag är anställd att utföra. Jag utför vård ibland under förkastliga förutsättningar men jag kan garantera er att jag gör mitt bästa. Jag bär inte ansvar för att du eller din anhörig fått vänta i 8 timmar. Jag kan inte på någotvis påverka det. Jag vill heller därför inte längre få utskällning efter utskällning för att patienter exempelvis får vänta. Jag bär inte ansvaret. Men jag kommer att få skulden om det går åt helvete. Jag har inte bestämt mina förutsättningar. Jag gör allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt men jag är inte på någotvis övermänsklig eller för den delen sänd från ovan. Jag är människa likt dig.

Jag vill påpeka att alla ska kräva god, likvärd och respektfull vård. Vi måste alla kräva mer resurser så att vi kan garantera alla de rättigheter som vi alla faktiskt har. Men respekt för rätt vårdnivå, sin medmänniska och personal som sliter är ett måste! Det tåls att tänka på att det snart är val igen. Vad vill vi ha? Vad ska vi kräva av våra politiker? Bättre villkor i vården? Behöver vi mer pengar till vården? En bättre arbetsmiljö för personalen ger absolut en bättre och säkrare vård! Tänk på att, om våra förutsättningar, villkor, arbetsmiljö och löner förbättras så förbättras oxå din chans till ett bättre omhändertagande och vård. Jag tycker det är självklart att alla ska kräva och ha rätt till en god vård! Rätt vård på rätt vårdnivå inom rimlig tidsram! Alla har lika rätt till lika vård, en god sådan! Jag vill vara stolt och känna mig respekterad över det fantastiska arbete jag faktiskt utför! En överläkare sa en gång till sin AT "Fundera på vem som är sjukvårdens icke erkända ryggrad.... det är inte jag, inte heller du."

Ljuva sommartid

I dessa bråda dagar är semesterplaneringen i fullgång. Många  av er icke vårdpersonal där ute, lutar er förmodligen bara tillbaka och fantiserar om solstolar och paraplydrinkar. För er därute är semestern självklar och förmodligen inget ni reflekterar över, förutom då kanske hur ni ska kunna flyta runt på bästa sätt. Sommaren är ju fantastisk (när den inte regnar bort vill säga).

Semester för mig och jag skulle vilja påstå, typ alla, ska väl vara en härlig sammanhängande period av 4 veckor (minst) där jag är ledig från mitt arbete och fri till att sova till kl 10 varje dag om jag så önskar. En tid för återhämntning för att orka med ytterligare ett år på min arbetsplats. Det ska vara 4 veckor utan arbetsrelaterade problem eller tankar. Frihet helt enkelt.

Min verklighet är något annat. Återigen är jag en del av en värld som fullständigt håller på att haverera! Jag och mina kollegor, inte bara på arbetsplatsen utan mina kollegor på huset samt även runt om i Sverige vet ej om eller hur vi ska kunna få ut de enda 4 sammanhängande veckorna på ett år, där vi för en gångs skull ska kunna släppa vårt arbete och vårt slit för en kort stund. Vi kan inte känna trygghet i att vi verkligen får vår ledighet från det helvete som vi allt för ofta arbetar i! Detta är total skandal!!! Vi kämpar och vi sliter, vi offrar oss för vår arbetsgivare och för patienterna dagligen. Vi känner oss otillräkliga, osynliga, orespekterade och fullständigt ovärdiga då vi och vår arbetsmiljö, vårt arbetsliv dagligen spottas på. Jag ogillar när folk spottar på mig. Gissar att några fler åtminstone känner som jag.

För att vad som sägs kunna lösa semestrarna på vårt sjukhus är att vi ska semestra i 3 perioder. Många av oss tvingas alltså gå på semester redan första veckan i juni eller så sent som först i augusti. Flera av medarbetarna har sök föräldraledig enligt laglig rätt och nu kräver arbetsgivaren intyg för att stärka medarbetarens trovärdighet. Mycket kan man säga och mycket kan man tro men att tvingas visa upp intyg på att du faktiskt har dagar kvar känns oerhört kränkande. Din föräldraledighet är din och bara din, inte arbetsgivarens. Kanske vill arbetsgivaren har födelsebevis oxå? Jag kanske inte ens har några barn utan bara påstår det? Likt allt annat jag uppenbarligen ljuger om och hitter på. Kanske skulle vi gå tillbaka några 100 år i tiden och starta nya instutioner där alla arbetare tvingas bo och leva. Där vi inte får lämna området utan tillstånd.

Jag ber er, tänk efter! Jag är inte sjuksköterska. Jag är Jenny, jag har 2 barn, jag har ett liv, en framtid, jag har intressen och jag kräver faktiskt min frihet. Jag är inte sjuksköterska, jag jobbar som sjuksköterska!

Blablabla...

Sitter här vid frukostbordet men en kopp kaffe och solens strålar i ansiktet. Blundar och känner värmen. Mina tankar springer i 140, som de brukar göra. Kanske skulle man ta en promenad till skogen med barnen? Kanske bara sitta på trappen och lapa sol? Kanske skulle man plugga vidare eller kanske skulle man kunna lösa livets stora frågor? Kanske fila på förändringen som vi  alla väntat på? Jo, tankarna springer snabbt iväg till jobbet. Egentligen är det sjukt att man sitter på ledig stund och funderar på sitt arbete. Jag tänker att jag borde få betalt även på ledig stund då jag aldrig riktigt är ledig.

Många kanske anser att väggen är nära när man inte kan släppa sitt arbete, jag tänker dock att jag är hungrig. Jag är förbannad och jag vill förändra! Man kan säga vad man vill men om några år kommer jag vara trött och förmodligen jävligt bitter och inte orka bry mig, så kanske är det så att man ska ta tillfället i akt? Å btw, ge mig en flaska rött en lördag ska ni får se att jag tänker på annat!

När man jobbar inom ett kvinnodominerande yrke så är det så (för er utan erfarenhet) att det är en jävla massa gnäll. Det gnälls om det ena å det andra. Har man inget konkret så gnäller man på varandra. Jag hatar det! Ska det ordas så orda om vettiga saker! Vem ska ha rätt att bry sig om jag dricker en kopp kaffe för mycket? Vem har rätt att bry sig om jag skrattar för att jag faktiskt ser livet från den ljusa sidan och har som uppenbart vissa, inte fallit ner i den svarta gropen där tydligen skratt verkar förbjudet. Min poäng? Kvinnor är fruktansvärt bra på att gnälla på HELT oväsentliga saker, förmodligen jag oxå, om ni frågar min man... Men för sjutton (bitchslap-ar) - Fokusera! Vi sitter i skiten, ska vi ta oss upp? Halshugg den som förtjänar det, inte den som sitter i samma båt! Tänker: Hur ska vi kunna kräva respekt från världen om vi inte ens kan respektera varandra? Tar en slurp kaffe, det är kallt. Solen värmer i mitt ansiktet. Tar på barnen å drar till skogs. Adjö.

T.R.A.G.I.S.K.T

Vårt problem är ett länge påtalat problem. Jag blir så jävla förbannad, milt sagt, och förlåt mig Gud, men vad i helvete håller vi på med? Sedan hösten har nästan 20 sjuksköterskor sagt upp sig på vår arbetsplats. det motsvarar ca 33%, 1/3 del, en jävla massa om jag ska uttrycka mig så. ALLA av dem är MYCKET kompetenta sjuksköterskor men många års erfarenhet och kompetens! Vi blir av med stora bitar av vårt fundament och kanske bör man ställa sig frågan, varför?

Sedan i höstas har jag och många med mig försökt upplysa om att vår arbetsmiljö, våra villkor, vår respekt är ett STORT problem. Har någon lyssnat? Hela tiden skyller man på andra orsaker. Först slätar man över det verkliga antalet och när det inte går längre början man skylla på persoliga skäl. Nu är botten nådd! Det är med stor sorg i mitt hjärta jag alltför ofta får säga tack och hej till mina kollegor som är mina stöttepelare och fantastiska sjuksköterskor. Nu måste någon inse att det går inte längre att bortförklara! Någon måste ta sitt ansvar och se sin del. Det är ett stort misstag att inte erkänna hur det i verkligheten ser ut.

När dessutom presstjänst säger, jag sammanfattar: Man försöker bemanna upp avdelningen men att det inte blivit ngr förändringar gällande arbetsituationen pga av att det idag är så Sverige ser ut, att det är en tuff branch. Så vill i vart fall jag kräkas. Klart som fan att det handlar om ett ansvar. Det finns ett ansvar hos de med bestämmande rätt! Vi måste ha bättre villkor, bättre arbetsmiljö, mer bemanning och ge oss den lön vi är värda så kan jag lova er att personal kommer stanna kvar. Personal med god kompetens kommer att söka sig jobb i landsting! Inse nu innan det inte finns en kotte kvar!

Jag tänker, kanske är planen att patienten inte ens ska överleva akuten. Jo för att då behöver vi ju exempelvis färre platser på avdelningar å då skulle man ju kunna spara massa pengar. Eller?

Mitt i natten

Här sitter jag i soffan mitt i natten. Vadan detta kan man ju undra? Ett stycke barn vaknade och väckte ett stycke annat barn. De båda barnen trodde att nu var det dags att stiga upp. Problemet? Klockan var 02.15. Status nu 03.04: bägge stycke barn sover efter order och ett stycke jag sitter utan sömn i soffan, alltså här är vi.

 

Jag har om länge försökt att somna om men när denna hjärna sätter i gång sitt arbete är det svårt att bli annat än klarvaken. Jag har vridit och vänt mig och den senaste timmen funderat på div olika ting. Jobbet kom to mind.

 

Man kan ju tro efter allt jag skrivit och sagt att jag är ganska kritisk och negativ till mitt arbete men så är inte riktigt fallet. Jag tror att jag i grund är en mycket trogen anställd och att mitt engagemang borde ses som en resurs och inget annat. Jag är extremt mån om min arbetsplats och önskar inget hellre än att vi ska ha det bäst. Mitt problem och min styrka (kanske) är att jag faktiskt älskar mitt arbete och har så alltid gjort sedan jag började 2008. Dock tycker inte jag 2013, att mitt yrke är mitt kall. Jag har ett liv mer värdefullt utanför mitt jobb och jag är värd en hel del.

 

Mina tankar nu (vilket kan tyckas vara helt sjukt kl 03.04) kretsar kring hur vi åter kan få vår arbetsplats attraktiv och populär. När jag tittar på vården 2013 ser jag likt många andra i branschen ett stort problem. Vårdens problem är den otroligt lilla respekt som finns för de anställda. Min arbetsplats kan inte ändra på det stora hela eller för den delen de ramar gällande löner osv mina chefer får att följa. Men man kan på arbetsplatsen jobba för att stärka personalen trots den hårda värld som råder. Och alla vi har ett ansvar! Vi har ett ansvar att kräva bättre förhållanden både för oss och för patienterna. Vi måste hjälpas åt och kräva vår rätt. Vi kan inte heller acceptera förhållanden som de ser ut idag! Jag tror att det är viktigt att se att kritiken ej är riktad till enskild arbetsplats utan att problemet faktiskt är större och mer komplext än så. Man kan heller inte ta åt sig då vårt arbete och vår arbetsplats får negativ kritik utan se detta som en stor möjlighet att göra om och göra bättre! Kanske oxå att sätta ner foten och faktiskt säga att nu är det nog! Kanske kan man inte arbeta under det som råder eller med den bemanningen man har.

 

Det är bara och endast bara i "kvinnoyrken" som man kan få personalen att känna skuldkänslor. Det är bara "kvinnoyrken" som känner dåligt samvete och en skyldighet till att ställa upp och offra sig. Och visst känns det bra för den stora arbetsgivaren att veta att det löser sig för personal är som en underkastad hängiven hund som offrar sitt ben i striden för sin matte... Visst måste det vara skönt att veta att de anställd trots stenhårda arbetstider, underbetalda löner, kort bemanning, högt inflöde osv osv alltid troget kommer för att göra sin plikt. All heder till Florence och vår profession men vart fan tappade vi bort oss själv på vägen?

 

Man måste förstå att utan hälsa är vi ingenting.  

Jag har sagt det länge, nu säger jag det igen...

Det är fan på tiden att dänga till med strejk! Allt för länge har vi vandrat på våra knän. Allt för länge har vi slitit oss i bitar och allt för länge har vi på golvet fått skit för att våra politiker inte tar sitt ansvar! Det är vi på golvet som sliter ont blod. Vi som får skulden för den rådande vårdsituationen över hela vårt land. Det är vi på golvet som ser våra patienter lida. Vi som oxå får ta hand om deras samt anhörigas frustrationer och aggressioner gällande en OFÖRSVARBAR bristande vård! Det är vi som går med huvudet i golvet då vi skäms för mycket för att se patienten samt dennes anhörig i ögonen, då det råder långa omänskliga väntetider. Det är vi som inte räcker till när belastningen mer än ofta är för tung. Det är inte bara patienterna som lider, vi lider!

Det är nu dags för er som bär ansvar att ta ert ansvar! Det är ni och endast ni som kan hållas ansvariga för den vård som vi är tvungna att bedriva och trots våra pissiga arbetsförhållanden så gör vi vårt jobb men på vägen offrar vi oss själva. På vägen tappar vi oerhörd kompetens tack vare er! Våra bästa och starkaste kollegor tröttnar och flyr! Det finns en bättre värld. Det finns de med bättre villkor samt bättre löner! Vill ni ha tips? Kolla in vårt grannland, där lär ni även hitta flera hundra, kanske 1000-tals av våra erfarna svenska kollegor som tillslut fick nog pga av ert missbruk av den svenska vården. Det är nu det är dags. Det är nu dags att säga nej, en gång för alla! Det är dags att agera. Vem ska ta hand om patienterna en dag om vi väljer att inte gå till vårt arbete? Vem ska ta hand om patienterna om vi vägrar? Det nu dags för er att värdera oss, innan det är försent!

Det är nu förändringen måste ske!

Äntligen har fler sagt sitt. Äntligen kanske någon är tvungen att agera. Äntligen kanske någon förstår att den verklighet vi lever och arbetar i inte längre kan vara som den idag är. Jag hoppas innerligt att det äntligen finns någon som förstår att vården och dess medarbetare MÅSTE prioriteras och värderas efter vår verkliga kunskap och kompetens. Kanske finns det äntligen någon som inser att vi som arbetar med människors liv måste vara mer värda och få en skälig lön för det faktiska jobb vi utför. Äntligen kanske någon förstår att utan oss är ingen någonting!

Det är nu dags, en gång för alla, för alla sjuksköterskor, att ta och kräva respekt! Det är dags att kräva den respekt och värdering som vi alltid förtjänat men aldrig fått. Jag hoppas innerligt att beslutsfattarna tar sitt ansvar och ser sin del! Detta är ett övergripande problem som enkelt kunde lösas med relevanta budgetar efter det faktiska behovet av sjukvård som det idag finns i vårt land! Vi ansvarar för patientens vård! Jag bär ansvaret och jag ska då oxå vara värderad efter det som mitt arbete kräver! Jag hoppas äntligen att ni förstår att mitt arbete faktiskt verkar kräva mer än exempelvis min mans, som hanterar hammare och spik. Alla har vi en del i världen, självklart! Men utan hälsa och liv är ingen någonting.

2012, din gamla get.

Så här fortfarande liggandes i sängen första dagen på 2013 känns på något vis väldigt befogat. Inte alls för att jag ligger inne med bakfylla from hell utan bara för att jag kan. 2012 känns på något vis som igår. Hur ska vi nu summera det gångna? Bör vi ens försöka, kan man undra. Någon sa någon gång att det skulle vara klokt att lämna "the past behind". Jag skulle bara vilja säga några väl valda en dag som denna.

Det finns väldigt mycket som lämnar denna mun, inte alltid kanske fullt genomtänkt men vad vore världen utan spontanitet? Dock finns ju vissa ting i livet man ångrat bittert. Jag ska inte säga att 2012 har varit mer extremt än tidigare bara kanske det att några för en gångs skull lyssnade. Å vad gav nu detta mig? Ja, en hel del av det människor är så bra på och som vi borde vara väldigt stolta över och ge mer av; positiv feedback, vänlighet, värme och kärlek. Vi bor allt för kallt för att inte dela med av oss den värme vi faktiskt besitter. Dock finns det ju alltid 2 sidor av ett mynt.

Jag begär absolut inte att alla ska tycka lika och jag värderar det fria ordet. Det fria ordet är vår lagliga rätt och oxå det som vi har som verktyg i världen. Om man säger sig inte ha några fördomar ska man inte heller hysa det för dem som besitter det. Man kan endast göra skillnad om man gör sig hörd. Kanske behöver man inte allas öron. Ibland räcker det med de öron som finns närmast dig. 2012 gav mig mer av det jag redan tror på och värdesätter. Det fria ordet är alltid viktigt vare sig om du väljer att använda det eller ej. Jag går in i 2013 om möjligt mer förvirrad än någonsin. Vad vill jag med livet? Är det det här jag vill eller finns det något annat, något bättre, något mer? Snart 30 vintrar gammal kanske det är dags att bli klar över saker och ting.

För att förändra världen måste välden inse att den måste förändras. Men utan små människors viljan till förändring kommer heller aldrig någon förändring att ske. Gott nytt 2013! Må kärleken stå på er sida!