Här sitter jag i soffan mitt i natten. Vadan detta kan man ju undra? Ett stycke barn vaknade och väckte ett stycke annat barn. De båda barnen trodde att nu var det dags att stiga upp. Problemet? Klockan var 02.15. Status nu 03.04: bägge stycke barn sover efter order och ett stycke jag sitter utan sömn i soffan, alltså här är vi.
Jag har om länge försökt att somna om men när denna hjärna sätter i gång sitt arbete är det svårt att bli annat än klarvaken. Jag har vridit och vänt mig och den senaste timmen funderat på div olika ting. Jobbet kom to mind.
Man kan ju tro efter allt jag skrivit och sagt att jag är ganska kritisk och negativ till mitt arbete men så är inte riktigt fallet. Jag tror att jag i grund är en mycket trogen anställd och att mitt engagemang borde ses som en resurs och inget annat. Jag är extremt mån om min arbetsplats och önskar inget hellre än att vi ska ha det bäst. Mitt problem och min styrka (kanske) är att jag faktiskt älskar mitt arbete och har så alltid gjort sedan jag började 2008. Dock tycker inte jag 2013, att mitt yrke är mitt kall. Jag har ett liv mer värdefullt utanför mitt jobb och jag är värd en hel del.
Mina tankar nu (vilket kan tyckas vara helt sjukt kl 03.04) kretsar kring hur vi åter kan få vår arbetsplats attraktiv och populär. När jag tittar på vården 2013 ser jag likt många andra i branschen ett stort problem. Vårdens problem är den otroligt lilla respekt som finns för de anställda. Min arbetsplats kan inte ändra på det stora hela eller för den delen de ramar gällande löner osv mina chefer får att följa. Men man kan på arbetsplatsen jobba för att stärka personalen trots den hårda värld som råder. Och alla vi har ett ansvar! Vi har ett ansvar att kräva bättre förhållanden både för oss och för patienterna. Vi måste hjälpas åt och kräva vår rätt. Vi kan inte heller acceptera förhållanden som de ser ut idag! Jag tror att det är viktigt att se att kritiken ej är riktad till enskild arbetsplats utan att problemet faktiskt är större och mer komplext än så. Man kan heller inte ta åt sig då vårt arbete och vår arbetsplats får negativ kritik utan se detta som en stor möjlighet att göra om och göra bättre! Kanske oxå att sätta ner foten och faktiskt säga att nu är det nog! Kanske kan man inte arbeta under det som råder eller med den bemanningen man har.
Det är bara och endast bara i "kvinnoyrken" som man kan få personalen att känna skuldkänslor. Det är bara "kvinnoyrken" som känner dåligt samvete och en skyldighet till att ställa upp och offra sig. Och visst känns det bra för den stora arbetsgivaren att veta att det löser sig för personal är som en underkastad hängiven hund som offrar sitt ben i striden för sin matte... Visst måste det vara skönt att veta att de anställd trots stenhårda arbetstider, underbetalda löner, kort bemanning, högt inflöde osv osv alltid troget kommer för att göra sin plikt. All heder till Florence och vår profession men vart fan tappade vi bort oss själv på vägen?
Man måste förstå att utan hälsa är vi ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar