Beklagligt, sorgligt och orättvist.

Jag jobbar för en organistation, en arbetgivare som anställt mig och min högskolekompetens för att bedriva god, beprövad, säker och respektfull omvårdnad. Ett ganska nätt litet uppdrag kan man som lekman kanske tycka. En värmande hand på en panna, en lätt strykning över ett sargat bröst. Hjärta mitt är av guld, en ovillkorlig kärlek. En sjuksköterska är jag med ett brinnande kall om att ge alla andra allt hon har, just för att kärlek till mänskligheten och självuppoffring är en självklarhet. Men vänta nu, vad har jag fått för förutsättningar av organisationen eller av Sveriges politiker som beslutar om hur vård ska bedrivas samt vad vård till befolkningen får kosta?

Jag läste i natt (då jag infann mig på min arbetsplats) en artikel publiserad av en av de lokala tidningarna, där en man med känd hjärtsjukdom hade kommit till akuten med hög prioritet, det hade tydligen varit kö i ambulanshallen. Personalen på akuten var mycket stressade, ambulanspersonalen var stressade. Patienten hade fått vänta 4 timmar på att få träffa en läkare. Patienten hade blivit hemskickad med diagnosen "luftvägsbesvär" men hade senare i hemmet samma dag fått en hjärtinfarkt och kommit tillbaka till akutmottagningen avliden.

Jag beklagar verkligen, av hela mitt hjärta det inträffade. Att en människa ska behöva sätta livet till är förskräckligt och helt oacceptabelt. Men jag måste ge min kritikt till någon annan än personalen på akutmottagningen! För det är personalen som smutskastas av tidningen och det är personalen som förlorar förtroende inför allmänheten. Det är personalen, vi, som får stå i korridoren och förklara hur något som detta kan hända inför oroliga, upprörda patienter och arga anhöriga. Det är vi som sliter oss i tu på golvet som oxå blir syndabockar.

Jag vill att vi alla ska fundera på vem som egentligen bär ansvar för de förutsättningar som idag råder på många av landets akutmottagningar. Är det överlag förkastlig, oerfaren och värdelös personal som anställts? Är det så att dem på golvet som påstår sig slita ont blod, som påstår att det alltför ofta är extrem och omänsklig överbelastning på akutmottagningarna, är det vi som påstår oss inte mäkta med och säger oss inte kunna ta ansvar för patientsäkerhetet? Är det vi som far med osanning, vi som är giriga och som bara vill ha mer i lön, är det vi som lipar i media när vi i själva verket tar en kaffe och kaka och tittar på när patienten på 7A dör utan att lyfta ett finger?!  Är det vi på golvet som helt enkelt skiter i vad fan vård och omvårdnad heter? Eller är/finns det ett större problem? Ligger ansvaret för de rådande förutsättningarna för att kunna garantera en god och säker vård på någon annan?

Att vara mycket svårt sjuk och gränsa till ett livshotande tillstånd och få vänta på en läkare i timtal är oftast ovanligt men vid extremt hög belastning sker detta och jag vill hävda att det ALDRIG beror på personalens ointresse eller okunskap! Det beror på att vi är för överbelastade för att kunna vara hos alla patienter samtidigt! Det beror på att det finns ytterligare ett tiotal patienter med akuta livshotande tillstånd och vår kapacitet att klona oss inte finns. Jag är extremt ledsen och sårad. Jag är heller ingen läkare och ställer inga medicinska diagnoser. Jag är inte medicinskt ansvarig. Vi jobbar tätt i team för att optimera vården, för att se patienten och ge patienten allt. Ibland räcker vi inte till. Ibland är kraven orimliga. Vi är alla mäniskor. Vi som arbetar och patienterna. Vi kan inte arbeta som på en fabrik, som på linan hos en fordonstillverkare, vet ni varför? Patienterna är inga maskiner. De är levande varelser av kött och blod, med känslor, förväntningar, krav och behov av bekräftelse, behov av god vård och omvårdnad! Vem bestämmer Sveriges invånares förutsättningar till god vård?

Vi alla.