Ljuva sommartid

I dessa bråda dagar är semesterplaneringen i fullgång. Många  av er icke vårdpersonal där ute, lutar er förmodligen bara tillbaka och fantiserar om solstolar och paraplydrinkar. För er därute är semestern självklar och förmodligen inget ni reflekterar över, förutom då kanske hur ni ska kunna flyta runt på bästa sätt. Sommaren är ju fantastisk (när den inte regnar bort vill säga).

Semester för mig och jag skulle vilja påstå, typ alla, ska väl vara en härlig sammanhängande period av 4 veckor (minst) där jag är ledig från mitt arbete och fri till att sova till kl 10 varje dag om jag så önskar. En tid för återhämntning för att orka med ytterligare ett år på min arbetsplats. Det ska vara 4 veckor utan arbetsrelaterade problem eller tankar. Frihet helt enkelt.

Min verklighet är något annat. Återigen är jag en del av en värld som fullständigt håller på att haverera! Jag och mina kollegor, inte bara på arbetsplatsen utan mina kollegor på huset samt även runt om i Sverige vet ej om eller hur vi ska kunna få ut de enda 4 sammanhängande veckorna på ett år, där vi för en gångs skull ska kunna släppa vårt arbete och vårt slit för en kort stund. Vi kan inte känna trygghet i att vi verkligen får vår ledighet från det helvete som vi allt för ofta arbetar i! Detta är total skandal!!! Vi kämpar och vi sliter, vi offrar oss för vår arbetsgivare och för patienterna dagligen. Vi känner oss otillräkliga, osynliga, orespekterade och fullständigt ovärdiga då vi och vår arbetsmiljö, vårt arbetsliv dagligen spottas på. Jag ogillar när folk spottar på mig. Gissar att några fler åtminstone känner som jag.

För att vad som sägs kunna lösa semestrarna på vårt sjukhus är att vi ska semestra i 3 perioder. Många av oss tvingas alltså gå på semester redan första veckan i juni eller så sent som först i augusti. Flera av medarbetarna har sök föräldraledig enligt laglig rätt och nu kräver arbetsgivaren intyg för att stärka medarbetarens trovärdighet. Mycket kan man säga och mycket kan man tro men att tvingas visa upp intyg på att du faktiskt har dagar kvar känns oerhört kränkande. Din föräldraledighet är din och bara din, inte arbetsgivarens. Kanske vill arbetsgivaren har födelsebevis oxå? Jag kanske inte ens har några barn utan bara påstår det? Likt allt annat jag uppenbarligen ljuger om och hitter på. Kanske skulle vi gå tillbaka några 100 år i tiden och starta nya instutioner där alla arbetare tvingas bo och leva. Där vi inte får lämna området utan tillstånd.

Jag ber er, tänk efter! Jag är inte sjuksköterska. Jag är Jenny, jag har 2 barn, jag har ett liv, en framtid, jag har intressen och jag kräver faktiskt min frihet. Jag är inte sjuksköterska, jag jobbar som sjuksköterska!