Sömnlösheten, döden & jag

När jag skriver detta är kl 02.14, jag ligger sömnlös efter några dagar med feber och konstant sovande. Man blir lite sjuk i huvudet när man ligger och stirrar upp i en mörkt tak, eller i vart fall jag. Han, den dära kärleken, han ligger brevid och andas lugnt. Hunden knör och ena katten snarkar på. Jag hör ett av barnen mummla i sömnen. Annars är det tyst och stilla. Efter att försökt fördriva tiden med lite surfande la jag i från mig telefonen och tänkte att nu är det dags för John blund... Inte då. Osökt började jag fundera på döden. Efter att för en kort stund förlorat synen på ena ögat drog jag snabbt slutsatsen att det måste röra sig om en hjärntumör. Jag hör själv hur korkat detta låter nu, men för en kvart sedan då tankarna vandrade kring döden var jag inte lika road. Jag tänker ju inte på mig själv, jag kan dö om det är min tur. För min egen del har det ingen betydelse. Självklart hade det ju vart jävligt trist men som sagt för min egen del får man väl acceptera livets gång. Jag låg alltså här och tänkte på barnen, tårarna trillade ner för min kind och jag drabbades av mindre andningsbesvär. Vad händer med barnen? Hur skulle de överleva, hur skulle deras liv bli. Min kärlek till dem är ju inte allt, det finns fler som älskar! Men skulle de klara sig utan min kärlek? Skulle de klara sig utan mitt stöd, min guidning i livet? Ja, jag är inte enastående eller för den delen heller obytbar. Och som sagt det är inte bara jag som kan älska. Kanske handlar det trots allt om min egen egoism, att inte få vara med längre och uppleva? Ingen kan styra döden. Ingen kan heller styra ödet eller kärleken. Om jag dör i morgon vill jag ha levt till fullo och gett livet allt jag kan ge. Kärleken är starkare än livet själv kanske har det ingen betydelse hur länge vi levt, kanske ligger fokus på hur mycket kärlek vi gett! Nu ska jag inte dö i morgon hoppas jag, men livet ändras fort, ta vara på dagen, livet, hoppet och kärleken. Å snälla, nu vill jag sova. Natti