...när du efter en natts sömn drömt om div olika kroppsvätskor. Kanske då du nyligen satt upp en avföringslista på dass för att ha god kontroll över familjens utbyten. Eller då du för barnen börjar predika om hur viktigt det är att titta på sitt bajs. När du sen oxå tillägger att man måste tänka på vad som är bra och inte då du sedan i nästa stund när ena barnet ramlat å slagit sig, tröstar barnet och säger:
"Men lilla vän, det är inte så farligt, benet hänger ju fortfarande kvar å så länge det gör det är det ingen fara! Gullunge! :) <3 Nämen blod, jaja... titta vad fint! Det kommer från en ven, där det syrefattiga blodet går tillbaka till hjärtat..." Det lilla barnet skriker och vill inte alls höra historien av vener och artärer då blodförlustet är ett faktum. Du säger, ja det som inte dödar det härdar. Lindar om och pussar på.
När du sedan själv drabbas av sjukdom, viftar du bort det så lätt så lätt. Vad vore livet utan fulldos Alvedon, ett rör Treo, Omeprazol, lite Betapred och Tavegyl?! Å vad hade du gjort utan ett gäng Diclo och 4 kannor kaffe? Då Gi-blödningen är ett faktum tar du ett gäng extra Omeprazol och 1 kanna kaffe till, för så länge hb håller sig över 70 har väl ingen dött?! Av erfarenheten blir du ju bara en bättre vårdare, inte sant? Du är ju dessutom trogen din tjänst, det är du och Florence! Kan man däva smärtan, lindra febern, stoppa blödningen och bromsa förloppet finns det väl inget som säger att du inte borde i ta dig till jobbet? Om du kan krypa kan du väl åtminstonne göra någon nytta? Tänk på att hela verksamheten står och faller på dig, inte så att du är obytbar men ditt bidrag är guld värt! Enda gången du kanske borde hålla dig hemma är undertiden du kräks, vinterkräkan är ju inget vidare varken för kollergor eller patienter, är det diarre? Ta en karta Imodium det stoppar upp allt, skit, tåg, livet. Blir du så uppblåst att du misstas för din kollega som är gravid i 9:onde månaden? Kom ihåg: Botemedlet finns i läkemedelsrummet under kategorin: Friskvård.
Du vet att du är en sjuksköterska (eller borde bli) när du faktiskt älskar ditt jobb trots blödande magsår, sömnlöshet, håravfall pga av stress, dålig mage, fetma och arbetspass då den enda vettiga du snackat med är sötaste Asta 97 år full av liv! Asta som tackar så mycket för din hjälp, för att du tog dig tid och för din vänlighet. När du sen kommer hem lägger dig på kudden och tänker: ja, det blev allt rätt bra idag ändå, det var ju ingen som dog.
Ironi och kärleken till livet, det är grejer det! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar