Det finns de som fattas oss...

Gårdagen var Bettys dag. Betty var min vän, en mycket nära och betydelsefull vän. Hon var oxå mina barns farmor. Erik var 3 år när hon gick vidare och Natalie låg i min mage och bara väntade på att få se dagens ljus. Betty drabbades av lungcancer endast 52 år gammal. Jag och en tillsynes frisk Betty var en dag i maj år 2007 på lungmottagningen och fick ett besked jag befarat men inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, det skulle förändra livet. På bara några månader åt sjukdomen upp allt. På bara 2 månader var världen en ängel kort. Jag minns dagarna, de sista dagarna som igår. Vi satt på ett rum i en galen värld, döden och livet så nära varandra. Betty inför döden. Natalie inför livet. Att de aldrig fick ses gör mig jätteont. Hon var en kvinna med enormt stort hjärta och hon hade gånger tusen offrat sitt liv för de hon älskade. Som hon längtade efter bebisen i magen, så mycket hon älskade Erik. När bebisen skulle komma, skulle det ju bara vara Erik och farmor på kondis. Betty somnade in en sommardag i juli 2007. Betty begravdes en underbar dag i augusti omgiven av de som höll henne kär, jag låg på BB med en nyförlöst prinsessa på bröstet, så full av kärlek, så full av sorg. Betty så älskad, så saknad.

Sorgen är din och bara din. Det flesta av oss har träffat sorgen. De flesta av oss föraktar sorgen. Mitt problem är skulden. Min skuldkänsla, min känsla av att jag kunde gjort SÅ mycket mer. Mitt förnuft säger att jag gjorde allt jag kunde, jag hoppas det. Men än idag är jag inte klar med min sorg inte heller min känsla av att stå brevid och känna mig så maktlös, besviken var jag/ är jag på livet. Livet är orättvist. Betty fick 52 år, det finns många bland oss som inte ens får det, jag sörjer med er! Sorgen är din egen oavsett vem och hur gammal din sorg är. Tänk på att älska medan tid att älska finns. Livet är svårt, komplicerat och extremt, extremt värdefullt, ta vara på det medan livet är ditt. Älska idag, imorgon kan det vara försent.

<3