Idag har vi varit på 90 års kalas hos min uppenbart gamla farmor! Hon är en helt fantastisk kvinna! Bor ensam i ett hus på 300 kvm, utan hemtjänst eller liknade. En gång i veckan åker hon en tur med bussen in till närmaste matbutik för att handla. Hon är pigg och kry visst finns krämpor men vem har inte det vid 90 års ålder?! Min Farmor är fantastisk! Hon är så omtänksam och har alltid gett oss barnbarn mycket kärlek. Många somrar och andra lov har vi spenderat hos henne (och farfar när han fanns) under vår uppväxt!
Jag undrar hur man går vidare när man är så gammal... jag menar, man måste ju vara mycket väl medveten om att tiden snart är slut. Undra hur jag tänker och resonerar när jag vet att livet snart inte längre tillhör mig? Skrämmande tanke, väldigt skrämmande för mig i vart fall, jag är ju som tidigare nämnt ganska rädd för min egen död, kanske inte döden isig utan att behöva lämna innan jag anser mig levt mitt liv färdigt. När jag är gammal och sitter där, förhoppningsvis som älskade farmor, gammal men åldern till ära välmående, kommer jag då vara rädd för döden? Eller kommer man till en punkt i livet då man känner sig helt nöjd och tacksam, då döden inte längre skrämmer och inte heller känns ovälkommen? Ja, sak samm den dagen det är min tur, den dagen hoppas jag att jag är på det klara med både de ena och de andra! Med tanke på min ständiga förvirring å annat konstigt jag ligger inne med, hoppas jag på viss klarhet, men det ska nog bli folk av mig med, tillslut! ;D
Min farmor är i vart fall fantastisk och beundransvärd! Min farmor ligger mig varmt om hjärtat. Min farmor är fantastisk!
Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar