Gårdagens trevliga och personliga inlägg har försvunnit, spårlöst?! Någon som sett det?! Jag var faktiskt ganska rörd när jag skrev det. Det kan ju bli så när man känner sig till 100 % extremt ärlig och när man talar om något som ligger djup i hjärtat och faktiskt kan kännas lite hotande. Som den gamle Freud hade sagt, i gränsen till mitt undermedvetna och bort puttade känslor... Jag ska ta tillfället i akt och ladda mina batterier, fokusera på mig och självklart mina nära å kära. Det var en vis kvinna som sa till mig: klart att man kan låta sig falla när man har en trygghet som kan ta emot en. Att falla handlöst det tillåter du dig själv inte när du inte har någon bakom dig! Att man kämpat i 3 år och till största delen själv med 2 barn, ja det känns, när man väl vågar att känna efter.
Vet ni hur skönt det är när man för en gångs skull blir omhändertagen även om det kanske bara handlar om en kram eller att någon bara tar ansvaret för 10 min. Kärlek! Jag har det för jävla bra, jag är tacksam! Jag är förälskad i Martin och i livet, i vårt liv! <3 Önskar er alla det samma! Alla förtjänar en släng med riktig äkta kärlek! :)
Puss på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar