Det är väldigt vad det stormar. Det är ju nästan så man är rädd för att de små kidsen ska blåsa bort. Man undrar kan det verkligen blåsa så här mycket å ja det kan det tydligen. Inte är det bara vinden som stormar utan även lilla söta Jenny. Jag vet inte om det är för att man inte riktigt vet vilka ben man står på om ca en vecka, framtiden är så klar men ändå väldigt oklar, vad kommer hända? Hur kommer det bli? Eller kanske är det mina hormoner som spårarat ur och mens helvetet är på väg, vem vet? Jag tappar ju bort div. viktiga saker i mitt liv så att tro att jag ska komma ihåg var i cykel jag befinner mig vore ett skämt!
Nä, vi tror att det är en kombo, jag har hört rykten om att det inte bara är jag i min klass som helt oprovocerat börjar lipa lite här och där... Jag kan sitta å stirra rak in i väggen, ungarna pratar om allt i hela världen, hör jag något av det, nä! Martin pratar med mig, jag ser hans läppar röra sig men hör jag vad han säger, nej! Fast å andra sidan kanske varken Martin eller ungarna pratar om något vettigt just då jag väljer att koppla bort... Men det här oprovocerade gråtandet börjar gå mig på nerverna. Under veckan har jag hunnit med att gråta i sovrummet, på toaletten, ja i alla husets rum.... högt och ljudligt i bilen, på dagis och det var på väg att ta sig fram under en liten shopping tur på Coop. Vissa lider av narkolepsi jag lider av lipolepsi (kommit på det själv å dessutom själv diagnostiserad), förhoppningsvis endast under en kort "övergångsperiod" i mitt liv. Hade jag inte vetat bättre kunde man ju misstänka viss graviditet men sådant sysslar vi inte med här längre, usch! Haha, kanske ska gråta lite över det!
Kramen på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar