Jag tittade på Sofias änglar tidigare ikväll, eller ja, det var på i bakgrunden undertiden jag plugga inför min Palliativa tenta på fredag. Så här sitter jag, mitt extremt till vardags känsliga jag, läser om döende människor och hur deras livskvalité ska kunna förbättras, samtidigt som hon där, arma människan berättar om hur hennes man fick leukemi, behandlingarna kunde inte rädda honom och han avled senare i hemmet och lämnade efter sig fru och 2 barn. Jag gråter och gråter och känner bara att livet är ta mig fanemej så fruktansvärt orättvist! Kapitlet i vår kurslitteratur om hur man talar om för ett barn att hon/han ska dö har jag inte ens kommit i närheten av att läsa och tänker då vägra!
Jag vet vart min känslighet kommer ifrån, jag är så rädd för att dö. Inte för döden i sig men för att lämna livet utan att det är färdig levt. Jag är så rädd för att lämna mina barn, min familj, mina vänner! Att tänka på att aldrig mer få krama de jag älskar mest gör mig livrädd! Och i detta nu gråter jag en skvätt av bara tanken. För er som inte har barn och nu tänker: men va fan... Ja så tänkte jag med! Men att få barn förstör ens psyke, man förvandlas snabbt och lätt till en känslomässig galning som lipar för minsta lilla grej och helt okontrollerat! Det behöver inte vara enbart pga av hemska saker, nej, nej. Här lipas det av fina saker för det mesta! Att någon får något fint av någon annan, att någon får välgång och lycka i livet är det jag vanligtvis gråter hysteriskt över... det e så fint! (Å jag e smått labil...) Jag blir så rörd av godhet, det låter de... Men när människor gör gott, det berör mig något enormt. Godhet är människans främsta egenskap! Men jag måste ändå säga att jag är nog väldigt rädd för att förlora förmånen vi som är vid livet har. Förmånen att få vara delaktig i livet själv.
Ja, behövde bara säga det, så ni vet!
Tjingeling & på återseende!
du är så härlig:)
SvaraRaderaåh du är som bäst när du är kär!
SvaraRadera