När man jobbar inom vården och kanske framför allt då man jobbar inom akutsjukvården stöter man på div olika skador, sjukdomar och tragedier. Man blir inte förvånad längre, dock blir man så mycket mer räddare. Livsfarligt med crossar, fyrhjulingar, cyklar utan hjälm, hästar, hormonstinnade tonåringar osv osv. Man kan läsa i tidningen idag om en 15 åring som avlidit efter en crossolycka! Jag fattar inte hur man som förälder vågar ha sitt barn involverat i livsfarliga sporter? Jag hade en liten patient en dag som inte var över 8år och hade vurpat med sin cross, det stackars barnet kommer vara ärrad för livet. Dock har han ju i jämförelse livet i behåll kanske bara lite mer hindrad än tidigare. Å andra sidan om man tror på ödet kanske dagen man inte ska finnas mer redan är bestämt och hur vi tar oss till andra sidan kanske spelar mindre roll... vad vet jag?
Jag kan ibland tänka på döden alltså min egen död. Alla, eller ja nästan alla vi önskar oss ett långt, friskt och lyckligt liv. Tanken på att checka ut är obehaglig och tanken på det gör mig egoistiskt lipig å självömkan blir större än störst. Undra om man kommer vara tillfreds med livet den dagen livet har gjort sitt. Tanken på att förlora ett barn tänker jag inte ens gå in på. Hade gett mitt liv x1000 om den dagen skulle inträffa. Tror ni att det är förhandlingsbart? Maktlösheten suger! Inte ens har du makt över att styra över ditt eget liv, ja du luras att tro det å visst vissa saker kanske man är i befogenhet till att bestämma själv. Men långt ifrån allt. Kanske bäst att älska och leva livet medan livet finns att leva! :)
Puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar