Det finns mycket att säga.

Det finns mycket att säga om världen, det finns mycket att säga om människorna som lever i den. Jag tror på att vi alla bär ansvar för våra handlingar men även för varandras handlingar. Vi är ändå en del av det samhället vi lever i. vi är ändå en viktig del i formandet av samhället. Att vi människor är en varelse med extremt mycke känslor är väl kanske ingen hemlighet. På en vecka har ca 2 miljoner känslor passerat min kropp, både kärlek, förtvivlan, sorg, glädje och hat. De snurrar runt i kroppen som en jävla karusell! Kanske är det inte så konstigt att människan spårar ur? Man kanske kan göra en liknelse med hundarna, vill någon köpa en sönder avlad ras? Nä, å varför inte?! Nä för att hundjäveln är då både kass i själ, kropp och leder! Vad händer med en sönder avlad människa?

"Jag kungen är över alla här, under trädens gröna höjd. Jag har nått opp till högsta topp, men ännu är jag ej nöjd." Ja vad heter nu den dära kungen i Mowgli, det har helt försvunnit. Men han har en poäng! Är det vårt ego som förblindar oss? Kanske är människan inte så smart som hon tror kanske är hon så dum att hon ärligt inte fattar bättre?! Vi är slavar i vårt eget herravälde! Sönderavlade och påväg mot vår egen undergång.

Känns ju skit positivt detta hära, hoppas att mitt tänkande förstås som allvar men ändå med en stor portion ironi. Poängen: kanske är vi inte så jävla bra som vi tror och kanske får vi inse att vi bär inte bara ansvar för oss själva utan för hela vår värld. Ett gemensamt ansvar som vi kanske ibland i vår vardag glömmer. Det barnet vi formar hemma är oxå de barnet som ska fungera i världen. Vem bär ansvaret?