Vi är en arbetsgrupp på över 100 personer som dagligen
sliter ont blod. Ni som besökt oss som sjuka eller anhöriga har garanterat
blivit varse om detta. Och många av er föraktar oss säkert för det. Vi arbetar
på akutmottagningen Näl. Vi har fått nog. Vi känner nog alla att vi snart inte
vet vad vi ska ta oss till. Vem lyssnar på oss?
Vi står inför nya besparingar med förslag på krav av arbete varannan
helg. Krav på att alla ska göra treskift, vare sig du klarar av nattarbete
eller inte, läkarintyg kommer krävas för de som måste slippa. Förslag till sparkrav som är orimliga gällande minskad bemanning
samt borttagande av vår fjuttiga lilla arbetstidsförkortning. Vi har ett
ständigt ökat inflöde och vår akutmottagning är MYCKET tungt belastad.
Statistik som visar detta finns och kurvan som i ca 3 års tid har påståtts vara
en tillfällig topp tar aldrig slut! När ska man inse?!
Vi har ett stort upptagningsområde, vi har en befolkning som
blir äldre och sjukare, när ska man inse att sjukvården måste prioriteras? Det
måste avsättas mer pengar för att kunna möta ett mer sjukvårdskrävande land,
mer pengar måste tillföras för att säker och god vård ska kunna garanteras.
Utan medel och rimliga budgetar kommer inte vi kunna ge en säker vård! Utan
personal och kvalificerade resurser kommer inte vi kunna garantera din eller din
anhörigs säkerhet. När kommer man till insikt? Förmodligen aldrig.
I den styrande världen verkar varken liv, hälsa eller vård
värdsättas. I den världen värderas endast pengar och för de som har pengar kan
god vård köpas privat. De som bestämmer gällande våra sparkrav kommer aldrig
bli liggande på en av våra hårda britsar i korridoren bland 30 andra, väntandes
på omhändertagande i 12 timmar. På er kommer vi aldrig bli tvingade att utföra
vårdande handlingar på ett oetiskt sätt i korridoren där varken integritet,
sekretess eller värdighet kan garanteras. 30 andra patienter kommer aldrig se er
nedkissade bakdel, se er gråta av förtvivlan eller känna doften av ert bajs. Mänskliga
rättigheter?
Vem är berättigad att
värdesätta ett liv? Hur ska vi kunna erbjuda alla en säker vård när vår egen
hälsa sviktar pga av stressrelaterade sjukdomar relaterade till en
arbetssituation som ger oss vårdare ohälsa. Vi har kommit allt närmare
bristningsgränsen och det kommer komma en dag snart då vi inte längre orkar.
Hur mycket ska vi behöva utstå, hur mycket ska vi behöva acceptera? Lön ska vi
inte ens tala om.
När ska samhället reagera? Ingen lyssnar på oss. Lyssnar
någon på er?
Jag är sjuksköterska. Älskar mitt yrke. Älskar mitt arbete.
Hatar mina villkor. Hatar att inte bli respekterad. Hatar att inte känna mig
sedd eller värdesatt. Hatar att se när mina arbetskamrater mår dåligt, för det
gör de. Vi fäller tårar för många av er som berört oss och där vi kanske
misslyckats med vårt uppdrag. Vi är
nutidens Titanic.
Du skriver så fantastiskt bra, Jennyhjärtat! <3 // Marianne
SvaraRaderaFantastiskt, Jenny! Fantastiskt att du satt ord på vad vi känner! Frustrationen och maktlösheten inför situationen som är och vad som komma skall. Önskar att de som bestämmer över vår framtid läser och begrundar din lysande, men föga hoppingivande text. Bra gjort, Jenny! / M Sme
SvaraRaderaMen vänta lite nu...dom stora herrarna och damerna inför ju Prevård (www.prevard.se) som det som kommer rädda NU sjukvården...det förstår du väl att om vi skickar ut kommunsyrror på IVPA (i väntan på ambulans) uppdrag och låter ambulanserna åka runt och sätta KAD och dela ut Alvedon på uppdrag av 1177, ja då löser det sig. Patienter dör för att ingen ambulans kommer och kanske det tom kan dö av några i hemsjukvården när deras syrror är upptagna med andra patienter som 1177 anser behöver ha vård i hemmet...istället för att ta lite egenansvar och göra sin egenvård eller åka till JOUREN!!!!! Och när ambulansen är upptagen med KAD hinner vi ju faktiskt inte köra in några andra till er...
SvaraRaderaJa, jag hoppas du förstår min ironi!
Jättebra skrivet och modigt att göra det! Du ska få en puss nästa gång vi ses i ambulansintaget!!!! Jag ser ju er överbelastnign och det är skitjobbigt att veta att nu kör jag in en stackars gamal patient som ingen annan kan ta hand om och det är 8 timmars väntan...(kanske det är DÄR prevården kan vara till nytta....)
Kram! Medsyster i gröna kläder!
Detta är fantastiskt bra skrivet!! Vi stödjer dig till 100%.....De är inte bara vi o pat som påverkas, våra familjer o anhöriga som sällan redan nu ser oss får se oss än mindre.
SvaraRaderaKram från blå syster
Kör mycket cross och har fått mycket stryk av marken där, då är det b.la NÄL som tagit hand om mig, finns få yrken jag respekterar så mycket som er när man väl blir tilltufsad så är ni där och hjälper en upp på benen igen. Tack och bock! Hoppas ni snart får det bättre!
SvaraRaderaI en värld av mellanchefer som skall hålla budget till varje pris blir detta till slut enda fokus. Den som vågar sätta ner foten blir utfryst eller säger upp sig. Men under kan ske. Ansvarstagande politiker kan ta initiativ till studiebesök och inte stirra sig blinda på vårdgaranti och tillgänglighet. Alternativt kan tjänstemännen i toppen lösa matematiken och komma fram till att man får vad man betalar för.
SvaraRaderaNi borde alla få en medalj, för eran insats är grunden i Vårat samhälle. Jag önskar er alla en dräglig tillvaro
SvaraRaderaDet största felet är att det är okompetenta landstingspolitiker dom måste bort först som bara förser sej skälva med hög lön.
SvaraRaderaBra skrivet! Det är dessutom krävande att som individ försöka kompensera upp för organisationsfel och underbemanning. Alternativet att sänka sina egna krav och inte ge allt det man är kompetent och utbildad att göra för att rädda sin egen hälsa är också oerhört tråkigt och tärande för självkänsla och yrkesstolthet.
SvaraRaderaGott att det finns folk som kämpar för att få ordning på vården. Att styra pengar från akuten är ju brottsligt, och vem får de pengarna? Antagligen till de som tjänar multi redan på vården som tex den professor som planlade vården. Nej det är synd att man inte kan utkräva ett personligt ansvar från varken politiker eller tjänstemän. Att jobba varannan helg är en dolk i bröstet på de som jobbar mest.
SvaraRaderaVi var många som varnade för allt detta redan på 1990talet, men då blev vi jagade med blåslampa av ledningen, löner hölls nere och vi var dåtidens paria.
Fantastiskt bra skrivet. Jobbar själv som ssk och ställer mig bakom vartendaste ord du skriver! Är så less på eländet just nu och undrar stilla hur det kunde bli så efter endast 3,5 år i ett yrket. Dessutom världens roligaste sådant om man ser till arbetsuppgifter och kollegor.
SvaraRaderaKämpa på!
/Anna
Ta tv, tidningar, uppdrag ranskning, kalla fackta och till sist gör en JO- anmälan! Nått måste ske! Kram till alla som jobbar för patientens bästa, ni är guld värda ! Låt de bestämande bli patient för en dag lite här o där ock förstås på akuten! Bra insyn , men gör inga undantag när det gäller vården, för dessa! Dom skall då inte orka ta sig upp ur sängen själva !
SvaraRaderaDet skulle vara ett måste, för alla som är beslutande ! Ingen som jobbar då, skulle veta vem, som låg i sängen, för att det skulle bli lika för alla!
( Sjäv fått "leka" patient för en dag, och så värdefullt"!
Heja heja!! Jag hoppas du förstår hur många som står bakom dig och dina välskrivna ord! / syster Karin.
SvaraRaderaJenny!
SvaraRaderaEn vacker dag ligger de där, i sin egen skit, i korren på akuten i 12 timmar utan att nån har tid att ta hand om dem... Och då kanske de förstår vad det handlar om, äntligen. Men eftersom de då är 85 bast och äntligen för gamla att sitta i landstingsfullmäktige eller sjukhusledningen längre så kan de inte ändra på något. Men, Karma is a bitch!
Efter många år i akutsjukvården med oräkneliga besparingsvändor med efterföljande obligatoriska omorganisationer som ska "lösa alla problem" och med en utmattningsdepression som följd för mig personligen i bagaget har jag gett upp hoppet. Jag insåg till slut att med rådande klimat och värderingar hos dem som bestämmer över vården, kan jag inte arbeta i landstinget längre. För, mina kära kollegor, ETIK , det var något fint vi fick lära oss på SSK-utbildningen, men tyvärr ingenting vi tillåts att tillämpa i praktiken. Det hindrar oss inte från att försöka, och med lite tur går vi inte under på kuppen.
Känn stödet i ryggen från alla kollegor i Sverige!
Kramar